"Utekväll igår, drack vin och hånglade bara för att. Gick barfota hem med skorna i handen och sov ensam. Åt pizza till frukost, skrattade åt den dåliga fantasyfilmen med L innan vi mötte upp S för en promenad till stan och välbehövligt inhandlande av morötter, Gott&Gräddat-limpa, ett paket nudlar, ett paket skavsårsplåster och en festis utan socker. Nu saknar jag katten som flyttat tillbaka till L."
Jag skriver inte särskilt ofta blogginlägg som rör mitt privatliv. Ibland nämns någonting i förbifarten, ibland finns det någon särskild händelse som jag tycker är relevant, och ibland finns det små hälsningar invirade till de jag känner. Det finns en rad anledningar till varför. Mitt privatliv är dessvärre knappast särskilt intressant, och de delarna som möjligen skulle kunna vara det då och då, tänker jag inte dela med mig till någon mer än mig själv, och möjligen till mina närmaste vänner. Att jag inte alls åt pizza till frukost (utan snarare till kvällsmat) är helt irrelevant, liksom alla de andra halvsanningarna i texten ovan.
Det finns däremot en hel rad andra bloggar med en rätt stor läsekrets som har ungefär ovanstående innehåll. Det som från början var handskrivna dagboksinlägg hamnade på communitys, för att nu finnas i bästa bloggformat.
Jag har ingenting emot dagboksbloggar. De har sin charm, och det är ett underbart sätt att kunna följa med i någons liv på distans, i synnerhet när avsändaren är någon man känner. Det som är intressant med dagboksbloggar är själva fenomenet i sig. Peter Wennblad har en
intressant artikel i senaste
Neo, med frågan om var privatlivet egentligen börjar och slutar.
En konsekvens av bloggandet, och framför allt av dagboksbloggade, är hur mycket närmare läsaren kommer avsändaren som person. Även den mest anonyma personens liv hamnar i offentligheten, en offentlighet som inte bara leder till igenkänningar på stan, utan också gör att vissa delger en uppfattning om att det är helt okej att skicka anonyma nedlåtande mail hur som helst.
Många är de bloggare som fått känna på de nedlåtande osakliga mailen. Vare sig vi är politiska eller privata, så finns det alltid idioter på nätet.
Linda Skugge slutade till och med att blogga igår med anledning att just de där mailen blev lite för mycket. Trist, men jag tippar på att det faktiskt fanns en hel del andra bakomliggande orsaker.
Jag tänkte nämligen vara politiskt inkorrekt och hävda att man får lite av de kommentarer man förtjänar. Jag försvarar inte ett enda hatmail eller mobbningsbrev, men jag tror också att de uteblir om man för en öppen debatt och som bloggare/avsändare fokuserar på de kommentarer och inlägg som är sakliga. Visar du att du stör dig på anonyma meddelanden som hävdar att du är ful som stryk eller borde stanna hemma och kokar kaffe, så kommer du också få fler i samma stil. Bästa sättet att ta idiotiska kommentarer är med humor, självdistans, och en stor ignorans i kommentarsfältet.
Om någon brytt sig tillräckligt mycket för att skriva idioti bara för att du bloggar, så måste du också väckt en reaktion, och idiotin kan tala för sin egen inkompetens. Samtidigt så blir det faktiskt lite lättare att skriva om feminism, om du då och då får mail eller kommentarer som går ut på att feminister är onda kärringar, eller att kvinnans plats är i hemmet.
Sen finns det tillfällen då idioterna passerar gränsen och levererar hot eller uppvisar stalkingtendenser. Idioter som borde låsas in någonstans mörkt och få livstids bortkoppling från internet.
Grejen är att man aldrig får ta åt sig skiten. Kritik, och allra helst konstruktiv sådan - ja. Men aldrig någonsin de idiotiska kommentarerna och de nedlåtande breven. De tillhör avsändare som borde skaffa sig ett liv. Samtidigt, så i alla fall för sin egen hälsas skull, borde vi alla lära oss att bli
lite mindre kränkta.
Etiketter: frihet, meta