Piratpartiets helt obegripliga provval

Okej, egentligen har jag inte tid att skriva det här inlägget, så jag kan ha missat någon detalj (eller fått fel på någon siffra), men påpeka i så fall gärna bland kommentarerna så försöker jag justera i efterhand.

Piratpartiet har i alla fall haft provval. Eller primärval som de kallar det för. Jag har tidigare nöjt mig med att bara nämna det ytligt här, men nu har resultaten trillat in, och jag tror partiet behöver lite utifrån-perspektiv. Eftersom piratpartiet är ett parti som skulle kunna få min röst i något av valen i höst (tillsammans med några av de borgerliga, beroende på personer och vallöften), tycker jag deras vallisteprocess är intressant. Inte minst för att den är förfärligt dålig.

Jag bryr mig egentligen inte om hur man utformat valet internt. Jag är inte medlem i partiet och tycker att det är partiets medlemmar sak att bry sig om. Däremot bryr jag mig om hur riksdagslistorna utformas, och när det nu kommit ett resultat, tycker jag det är högst noterbart.

Rådatan till provvalsresultatet återfinns här, en första läcka publicerade det här, och om man bara tittar på antalet röster per kandidat, skulle listan se ut såhär.

Antal röster, sen namn, 20-i-topp:
703 Anna Troberg
695 Rick Falkvinge
417 Gun Svensson
292 Anna Svensson
289 Stefan Flod
275 Sandra Grosse
269 Hanna Dönsberg
262 Carl Johan Rehbinder
257 Johanna Julén
246 Malin Littorin Ferm
246 Mikael Nilsson
228 Eva Wei
227 Johnny Olsson
217 Gustav Nipe
214 Mårten Fjällström
210 Jan Lindgren
209 Klara Tovhult
209 Rickard Olsson
185 Kalle Vedin
181 Björn Felten

Det är alltså flest som har röstat på en kvinna, av de tjugo mest kryssade personerna är nio kvinnor, och på topp tio är antalet kvinnor sju. Detta i Piratpartiet, ett parti med en starkt mansdominerad medlemsbas.

Efter det här har resultatet viktats. Folk som röstade i provvalet har fått rangordna kandidaterna i ordning över hur de helst vill att en lista skall se ut. Lite som traditionella partiers 1, 2, 3-system, men hos PP har man fått lista 30 22 kandidater. Hur den listan skulle se ut vet jag inte, för den datan har jag inte fått tag på, och PP har vad jag vet heller inte publicerat en sådan lista (kan jämföras med att det faktiskt går att få tag på de flesta traditionella partiers provvalsresultat, innan de lämnas till nomineringsmöten och slutställs). Vad jag har förstått har fler listat Falkvinge före Troberg, vilket gjort att han fått högre poäng totalt.

Nu till det mer anmärkningsvärda. Man har dels kvoterat listorna efter kön, typ två tjejer, två killar, och sedan efter bostadsort. Totalt kör PP med sex stycken valsedlar, alla toppas med Falkvinge, och sen är det bästa lokala tjejen, bästa nationella tjejen (Troberg), bästa lokala killen, bästa nationella killen, osv. Tittar man på provvalsresultatet verkar könsvarvningen snarast göra att tjejer kvoteras ner, och tittar man på den geografiska varvningen skapar det bara ännu mer förvirring.

Visst att man vill ha kända namn på alla listor, men för en person som jag, som vill personkryssa, blir systemet bara obegripligt, och det är svårt att hålla koll på vem jag egentligen röstar på. För vilka har egentligen en chans att komma in om piratpartiet skulle ta sig över 4%-spärren? I sitt pressmeddelande presenterar PP 15 namn som de kallar för sin riksdagsgrupp. Samtidigt så är det flera som står med på alla listor, men inte räknas med i riksdagsgruppen. Kolla in tex. Mikael Nilsson och Johnny Ohlsson.

Eller titta på Jacob Dexe och Johanna Julén. Jacob fick 177 röster och hamnade precis utanför topp 20. Johanna var den nionde mest kryssade med 257. Båda står på plats nummer 8 på sina respektive listor. Johanna fick dessutom fler röster än både Mikael och Johnny, men står bara med på öst-listan.

Säg att jag skulle vilja kryssa Jacob eller Johanna. Båda verkar vara vettiga personer med bra åsikter. Om jag dessutom räknar med att de som står på många listor kommer in ändå, förutsatt att partiet kommer in, var går gränsen som jag kan använda min röst för att pusha över kandidaten för? Ur ett väljarperspektiv känns plats nummer åtta som rätt långt ner på listan för att det ska vara värt det, trots att båda är det fjärde lokala namnet. Snacka om svårt att driva kampanj, och vad gäller? Vore ett kryss på plats åtta bara en stödröst till plats 4?

Nej, maken till mer underligt valsystem får man leta efter. I "vanliga fall" kan man skylla på idiotiska nomineringsgrupper, men nu hade man tydligen bestämt sig för en algoritm ingen förstod sig på, och ett system jag fortfarande inte tror att jag greppar riktigt. Och då hör jag ändå till den lilla procentandel som följt PP sen starten, jobbar professionellt med att bevaka politik och dessutom tycker det är intressant att nörda ner sig bland siffror och statistik.

Det här är så underkänt att det inte är riktigt klokt.

Jag kanske skulle skriva mig i Stockholm i september och sätta mitt kryss på Karl Sigfrid i stället. Han verkar behöva kryss, och listan där är i alla fall begriplig.

---

Uppdatering: Läs kommentarerna. Där finns tex. den viktade poänglistan och mer information löpande. Jag hinner inte uppdatera inlägget löpande under kvällen, så spana direkt där.

Digital integritet, kvotering och pirater

Det är jul och obligatorisk ledighet och familjesamkväm. Själv har jag hunnit med både det och att skriva för Kvällsposten. I förra veckan klagade jag lite på kvotering och positiv särbehandling på våra kära universitet. Varför det är fel kan du läsa om här.

---

På juldagen skrev jag om moderna former av skattskrivning, summerade några av gångna årets övervakningslagar och tar upp både Swift och Acta. Digital integritet känns som ett ständigt återkommande ämne, och den viktiga texten hittar du här.

---

I piratpartiet pågår det just nu ett provval. Jag har inte skrivit om något annat partis diton denna gången, och egentligen har jag inte koll på PP:s heller (men ser fram emot att läsa listor). Om jag skulle gå efter folk som jag känner och är trevliga afk skulle jag vilja pusha lite extra för Emil Isberg, Jacob Dexe, Jonas Bergling och Klara Tovhult. Emil och Jonas känner jag och jobbade med på dreamhack innan pp ens existerade. Jacob är en jordnära och stabil liberal från Lund, och Klara är mycket, och lyckas formulera saker som det här. Men, jag är inte piratpartist, så jag har ingen aning om hur någon av dem fungerar i partiet. Det är bra personer i alla fall, så nu vet ni det.

Bistånd, LAS och FRA

Jag har varit inne och vikarierat lite på Kvällsposten i veckan, vilket bland annat resulterat i en ledare om ungdomsarbetslösheten där jag jämfört lite med Danmark och klagat lite på turordningsreglerna i LAS.

---

I onsdags var jag uppe i Stockholm och höll i en workshop om framtidens biståndspolitik, på ett seminarium med bland andra biståndsministern Gunilla Carlsson. Allt dokumenterades med hjälp av Etherpad och padden från mitt pass ligger här. Jag deltog också i ett panelsamtal med bland andra Joakim Jardenberg. Tyvärr blev det ett lite skevt samtal där tillgång till mat ställdes mot tillgång till information.

Gunilla Carlsson gör i alla fall ett bra arbete för att vara minister, och jag gillar att hon trycker så hårt på informationspolitiken. Se bara avsnitten under ICT4D och transparens här. Sen skrev jag en ledarkrönika på ämnet till Kvällsposten också. Du hittar den här.

---

Dessutom ligger ett sammandrag ute från inkonst-tv. Jag är med ungefär 16minuter in. Jag vet inte riktigt hur jag ska kommentera programmet, så jag låter bli. Tycker i alla fall det är lite synd att sändningen inte låg kvar på webben direkt efter, utan togs bort och klipptes om. Har inkonst-tv inte hört om bambuser?

---

Sen tänkte jag ta och lägga mig i monogamidebatten också, men hänvisar till bästaste Lisa så länge. Å så vill jag rasa lite på surfa lugnt. Men även det får vänta. Förstår ni inte varför är det bara att ta en titt på den här.

Svalan har lyft

I går kväll var jag med i Inkonst-tv här i Malmö, och höll en kort monolog om bland annat FRA. Sändningen verkar inte ligga kvar på nätet, men borde dyka upp här någonstans inom en inte allt för avlägsen framtid. Eftersom ämnet är aktuellt (i dag kopplas FRA in kablarna), får ni här ungefär vad jag sa, i textform:

---

Varför är kameror den lösning som ses som bäst, när det gäller att förhindra överfallsvåld? När det är bevisat att gatlampor hjälper så mycket mer? Skall man verkligen känna sig trygg när man vet att någon hela tiden tittar? Det, verkar i alla fall staten tycka. ”Kameraövervakning för din säkerhet” så står det på informationsskylten jämte uppsatta videokameror runt om i stan.

Kameror, uppspikade i butiker och på offentliga platser, är en tydlig form av övervakning. Vi kan se kamerorna, och vi vet att vi är övervakade.
Vad som inte syns lika tydligt är den digitala övervakning som blir allt mer utspridd. Den som bevakar och övervakar nästintill all kommunikation som sker via ett längre avstånd. Jag tänker på mobiler och på nätet. För i morgon, den första december, kopplas kablarna in till FRA, Försvarets Radioanstallt.

FRA kommer övervaka all digital kommunikation i realtid. Uppgifter samlas in, och i värsta fall lämnas vidare till tredje land. Personer som befinner sig innanför sveriges gränser skall vara skyddade från FRA:s stora fisknätsfilter. Men alla som rör sig på sajter som står på plats utanför sverige, det vill säga i princip alla som använder nätet, riskerar fångas upp, om än bara för en liten stund.

Uppgifter som rör svenska medborgare kommer troligen förstöras. Men om man råkar komma från fel plats, eller prata med fel personer, behövs det inga särskilda skäl för att FRA skall få spara på våra privata samtal. Med FRA får vi en myndighet som får lov att föra register över uppgifter som rör sexualitet och politiska åsikter. Säpo får ta del av dem, och med bara ett par små uppluckringar av dagens regler, kommer även myndigheter som migrationsverket att få del av samma uppgifter. Det är inte en dystopi, för så löd det ursprungliga förslaget.

FRA-kablarna kanske inte kommer drabba dig och mig personligen, men det är ett litet steg i helt fel riktning. Vad som sällan nämns i debatten, är att vi redan i dag, inom ramen för hemlig teleavlyssning, har gett staten möjlighet att spåra vår digitala kommunikation. Polisen får läsa mail och digitala konversationer från personer som inte är misstänkta. Och det räcker om de råkar ha kontakt med ”fel” människor. Faktum är att lagarna kring teleavlyssning inom vårt egna land är lösare reglerat, med färre skyddsnät, än den stora massövervakning som startar i morgon.

Minaretförbudet i schweiz, slöjförbud och övervakningskameror som ser till att folk beter sig enligt normen. Skolan är redan där. Föräldrar, elever och rektorer vill ha fler kameror. Skadegörelse används som argument. Men det blir lätt att använda kamerorna för att inskränka i den personliga integriteten, se till att ett slöjförbud efterhålls, eller hålla koll på vilka personer en elev träffar eller umgås med. Eller varför inte, vem som snackar skit om läraren?

Intoleransen och övervakningsivern drabbar ofta kvinnor först. Det är ju en grupp som skall skyddas. Offerstigmatiseringen är total. Kamerorna på möllevången försvaras för att tjejer skall slippa bli våldtagna, register på nätet skall fånga sexförbrytare, och teleavlyssning skall förhindra trafficking. Alla är hedervärda mål, men de helgar inte medeln.

Med fel person bakom övervakningsstationen riskerar övervakningen som trygghetsskydd slå tillbaka mot dem som är utsatta. Personen som flyr undan en misshandlande partner får svårare att gömma sig. Personer som flyr ifrån förtryck på grund av sitt kön eller sexuella läggning riskerar se sina privata uppgifter lämnas vidare till tredje land. Och i värsta fall klassar svenska myndigheter dem inte tillräckligt illa ute för att få stanna.

Nätaktivisternas kommunikation övervakas, och den som råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle riskerar att råka illa ut. Förtroendet mellan en troende och en präst riskerar bli någonting öppet som fler får ta del av. Det blir svårare att prata om känsliga saker på distans.

När datalagringslagen gick igenom i tyskland slutade människor prata om känsliga saker via nätet. FRA skummar igenom all information, och även om det är hårt reglerat idag, riskerar skyddsnätet luckras upp i morgon. Vi lever under de små stegens tyranni, och det gäller att säga stopp redan nu, innan vi hamnar i en skyddad kontrollerad värld där friheten är liten.

Integriteten är allt vi egentligen har.

Ett fritt och öppet internet

Jag ska försöka skriva någonting mer om det frukostseminarium med moderaterna som jag talade på i går, men det får vänta någon dag. Så länge har Tobias och Mikael reflekterat lite. Det ska komma en youtubefilm här också.

Bistånd och nätpolitik

Jag försökte svara på vad för nätpolitik som egentligen behövs, och gjorde ett försök till att formulera fyra nätprinciper. Återfinns på bloggen Skiften. Länk här.

I det inlägget länkar jag bland annat till biståndsminister Gunilla Carlssons newsmillartikel om ett förändrat biståndsarbete. Jag var utomlands och såg inte artikeln förrän nu. Trots det blev jag otroligt glad av att läsa den, inte minst eftersom hon lyfter upp min idé om e-bistånd och även refererar till Juliagruppens fantastiska arbete. En liten bekräftelse på att det går att påverka politiken som enskild individ, till och med ett sånt stort maskineri som biståndsarbetet...

Tekniktillit och ointresserade politiker

Jag var på konferens i Köpenhamn igår, och lyssnade bland annat på utomordentlige Mark Klamberg. Det hela resulterade i en krönika i dagens Kvällsposten. Av någon anledning har tyvärr signaturen fallit bort, men tills dess att de fixar det, kan ni ju veta att det är jag som skrivit den.

Här hittar ni krönikan. Tekniktillit och otekniska politiker är temat.

Microsoft som demokratidödare

Jag borde kanske skrivit ett homoerotiskt personporträtt på någon av de två (fd.) styrelsemedlemmar från Luf som jag träffade under tågresan i går och samtalade med. Även om jag hade försökt, hade det inte blivit så bra som det här, så jag avstår.

Men, gårdagens krönika handlar om offentliga standarder, öppen källkod och om hur Microsoft är ett hot mot demokratin. Den finns att läsa i sin helhet här. När jag satt och skrev den hade jag aldrig kunnat tro att den skulle skapa så mycket reaktioner som den gjorde. Ämnet klassades som smalt på redaktionen, och jag väntade mig att det max skulle vara en och annan nörd som skulle höra av sig.

Det blev visst inte så. Jag har fått oerhört mycket positiv feedback, både bland kommentarer, i mailboxen och till och med på telefon. Tack allihopa!

Ämnet är inte helt svart eller vitt, och visst, det är inte optimalt att alla kommuner och myndigheter byter till linuxdistributioner, open office och andra fria mjukvaror över en natt. Däremot borde de ha en skyldighet att sträva efter att använda så öppna format och öppna program som det bara går. Om man kan ha det som mål i Usa, borde man kunna lyckas med det i Sverige också. Lärare borde ha en skyldighet att lära ut flera olika system i skolan, och offentliga dokument borde levereras så öppet och digitalt som det bara går. Om sedan någon kommunanställd använder Microsoft eller Apples produkter borde det göra sak samma.

Tobias, Farmor Gun, Martin Bagge och Anna Troberg skriver mer på samma ämne.

Post- Nordic Game och en förtidsröst

Jag har tillbringat de senaste två dagarna på dataspelskonferensen Nordic Game som precis avslutats i Malmö. Jag har en längre summering i morgondagens Kvällsposten, men några saker tänkte jag delge er redan här.

1. Dataspelsbranschen har precis börjat upptäcka webb 2.0 på riktigt. När andra inom området medier börjar bli uttjatade på seminarier om deltagarkultur, communities och mikrobloggar, har dataspelsindustrin precis börjat upptäcka fältet. Trots att man väldigt länge varit duktiga på att skapa platser för fans, spelforum etc, verkar det vara först nu som man börjar inse att man kan dra nytta av det också - om man gör på rätt sätt. Ryan Schneider (community manager på Insomniac Games) uttryckte det som att företag behöver äga sina fans, och fansen behöver känna att de är "delägare" i spelet.

2. Bland filmerna som Suda 51 nämnde som inspirationskällor till sitt spelutvecklande fanns film som "Battles without honour and humanity", "El Topo", "Memento" och "Gozu". Under halva Sudas föredrag (som hölls på japanska med tolkning till engelska) satt en kvinna i en soffa på scenen och tittade på en laptop.

3. Spelbranschen är otroligt liten. Bland de mest märkliga sammanträffandena var att träffa en tjej jag läste engelska med på högstadiet, och en amerikan som följt min twitterfeed.

4. Nordic Game arrangerades vägg i vägg med en vallokal (Ica Maxi i Västra hamnen), så nu har jag sett till att förtidsrösta också. Det blev en av de här kandidaterna.

Tjejerna i piratpartiet

Johannes Forsberg har en bra krönika i dagens Expressen om mansdominansen i Piratpartiet. För även om det bland piratpartisterna finns fler kvinnliga medlemmar än vad Miljöpartiet har, är männen i dominans, vilket inte minst har speglats i opinionsundersökningarna. Det är inte bara fler män som engagerar sig, utan också färre kvinnor som kan tänka sig rösta på piratpartiet.

Själv är jag inte med i piratpartiet, men jag har följt dem ända sedan starten i januari 2006, och min bild av partiets ledning är att det är ett gäng som mer än gärna välkomnar kvinnor till partiet, engagerar dem i politiken och låter dem ta plats - även om de är gapiga eller råkar tycka emot någon högre upp i kedjan.

Tyvärr är pp:s största målgrupp teknik och it-intresserade, en grupp det finns få tjejer i. De tjejer som finns ser sig sällan som särskilt "tjejiga" och står redan utanför normen för de allra flesta unga (och äldre) kvinnor ser sig tillhöra. Jag tror faktiskt att pp går hem rätt bra hos kategorin geek-girls.

Hur ska ett parti som piratpartiet göra då, för att locka till sig fler onördiga kvinnor (och män också för den delen)? Jag tänkte bygga på Christophers lista med ett par konkreta förslag. Kanske inte lösningar för en fullständig utjämning, men ett par tips på vägen värda att försöka.

5. Skippa alla facktermer, förkortningar och tekniska ord. Orwell, Hayek och direktivimplementeringar i all ära, men vad hände med saker som integritet, frihet och antiövervakning? Mer känslor och vardagsnära påverkan i stället för tekniska termer helt enkelt! Notera dessutom att tjejer generellt är bättre än killar på sociala medier och mobiltelefoni.

6. Strunta i kampanjtröjorna. Visst, man syns bättre om man delar ut flygblad, men det är en smula, hrm... nördigt på ett dåligt sätt. Låt folk se snygga ut med en knapp på bröstet, i stället för en lila tröja. Att kunna identifiera sig med den man röstar på eller de man vill engagera sig med, är en stor faktor när folk väl väljer. I synnerhet när det gäller tjejer. Om tjejer väljer bort spel för att de inte kan spela en kvinnlig karaktär, lär de också välja bort ett parti om det bara är män som syns. Och ja, jag vet att listan till EU har en bra blandning med kvinnor, men ärligt talat vet jag inte om det finns någon som t.ex. min mamma skulle kunna identfiera sig med.

7. Resonera mera. Absoluta dogmer och principer funkar bara i teorin. Det är bra att ha ett tydligt ideologiskt spår att arbeta efter, men världen, och synnerhet politiken fungerar pragmatiskt. Jag hadet.ex. helst sett ett totalförbud för övervakningskameror på offentliga platser, men får nog reellt nöja mig med principen att det bör finnas så få kameror som möjligt på offentliga platser, och att de som finns skall motiveras ordentligt.

8. Glöd är bra, men allt står faktiskt inte och faller med piratpartiet. Visst, politiken är sjukt viktig, men vi blir inte en diktatur den 8 juni om pp inte kommer in i europaparlamentet. Att engagera folk är viktigt, men för mycket "kamp" kommer utesluta de som inte känner för att dela ut flygblad en hel lördagseftermiddag, eller inte är förtjusta i grupptänkande. Dessutom är flygbladsutdelning en av de tråkigaste partipolitiska sysslorna som finns.

9. Alla väljare kommer inte gå med i partiet. Se till att tilltala de som bara vill lägga en röst utan att engagera sig i politiken. Berit 68 som är arg på FRA-lagen borde vara en potentiell väljare, liksom Frida 35 som är arg på skivbolagens monopolfasoner. Synliggör väljare och inte bara partimedlemmar.

Till sist vill jag slå ett slag för piratpartiets andranamn Amelia. En sjukt smart tjej med integritet värd att betro sin röst åt.

Internet är infrastruktur

I dag skriver jag om internet som infrastruktur angående morgondagens omröstning om telekompaketet i Europaparlamentet. Ledaren finns i Kvällsposten, på nätet här.

Just nu sitter jag på Malmö Högskola och väntar på att lyssna på ett föredrag om sociala medier. Det sänds direkt på nätet, här ska en länk dyka upp.

Rädda internet!

Den som läser min twitter-feed vet att jag precis flyttat och haft lite problem med internetanslutning. Därför har jag inte hunnit blogga så mycket den senaste veckan, i alla fall inte här. Om du inte läst redan finns min blogg-battle om fildelning och Piratebay med Per Strömbäck hos P3 Nyheter att läsa här. Samtidigt har jag vikarierat på Kvällspostens ledarsida under veckan (och kommer skriva mer där kommande veckor). I onsdags skrev jag tex. om monopol och avregleringar. Finns att läsa här.

Desto viktigare är dock omröstningen om telekompaketet som sker i EU nu på tisdag. Första gången det var uppe till omröstning följde jag vändningarna med Christoffer Fjellner och Eva-Britt Svensson, som slutade rätt okej. Tji fick medborgarna i EU, för nu är samma dåliga förslag om internetavstägningar och filtrerade anslutningar uppe igen. Här kan du läsa ordentligt om hur du kan påverka innan tisdag, och i fredags skrev jag en längre text (i kvällsposten) om varför förslaget är dåligt.

Missa för allt i världen inte Marcin, Isobel och Daniel på samma ämne, och agera för att påverka europaparlamentarikerna som fattar besluten, ring, maila visa vad du tycker! Kanske kan några av de tusentals nya medlemmarna i piratpartiet tillföra någon förändring här också...

Bloggduell hos P3 Nyheter

I dag, och fram till domen släpps i piratebaymålet, bloggduellerar jag om fildelning hos P3 Nyheter. Min bloggduellant är Per Strömbäck från Dataspelsbranschen.

Mitt inlägg handlar om Ipred och finns här. Pers inlägg handlar om incitament och finns här.

ACTA, tullen och internet

I dag skriver jag om ACTA på Kvällspostens ledarsida. DN hade ju en rätt avslöjande artikel för ett par dagar sedan, som motsade rätt mycket av vad de borgerliga i näringsutskottet på Newsmill hävdade att ACTA handlade om. Karin Pilsäter blånekade.

Här kan du hitta det amerikanska dokumenten som läckt, och här finns de kanadensiska. För den som är nyfiken på hur tullens befogenheter att beslagta turistkopior av kända märken fungerar i Schweiz finns det en artikel här. Jag skulle tippa på att det är något liknande som ett skräckscenario-ACTA skulle fungera.

För den som skulle tvivla på att ACTA inte skulle handla om utökade tullbefogenheter eller handla om internetreglering, rekommenderas i synnerhet de kanadensiska dokumenten, där det finns en lista över punkter som diskuteras och förhandlas. Ett par av dem låter så här, min fetstil:

- "Provide customs authorities with ex officio powers to target, detain, seize and destroy counterfeit and pirated goods, as well as circumvention devices"

- "Provide customs authorities with ex officio powers to seize and destroy products confirmed to be counterfeit at the request of IP owners"

Hax skriver här, Isobel här och Karl Sigfrid här.

Ipred - fem år senare

Ipred-direktivet har varit lag i fem dagar. Tänk fem år framåt. Fildelningen har sjunkit drastiskt, internettrafiken avtagit väsentligt, och alla de musikskapare, författare och filmfolk landet över har fått tillbaka hoppet om exemplarförsäljningen. 1990-talets musikunder med Roxette och Ace of Base kan återuppstå, svensk film ser nya Bergman-dagar och Gulliou har börjat på sin nya thriller-serie om Hamiltons dotter.

Runt om i landet har hemelektronikkedjor som Siba och Elgiganten ökat sina ordrar på CD-spelare. Mp3-funktioner eller datorhögtalare behövs inte längre, då all framtidens musik kommer distribueras via cd-rom eller iTunes-store, där den senare kräver en specialipod med högtalare för att kunna spela filerna för fler än en person. Något annat kommer ju kränka upphovsrätten.

I samband med att Youtube spärrades (de kunde ju i Kina) har Svt storsatsat på tio säsonger av Voxpop där de fem stora skivbolagen sponsrar med rättigheterna för att den statliga tv-kanalen skall göra reklam för deras musik på bästa sändningstid. Britney Spears, Kiss och Metallica får alla ställa upp på videoklipp med one-linern: "det ärw duwe såm bewstämwer huwr listan i woxpåp skaw ce ut - ringw och röwsta" (röstning är ju alltid demokratiuppmuntran). Måns Zelmerlöv blir castad som programledare och efter att MTV förbjuds (sms-tjänsten som rullade längst ner blir klassad som olaglig spelverksamhet och censureras för att bevara landets oligiopol) är programmet det enda som lagligt sänder musik på tv.

I samband med att alla öppna nätverk försvann skapades "IT-ID". Ett virtuellt personligt ID-kort som krävs för att komma ut på Internet över hela landet (det var alliansens förslag för att lösa datalagringsdirektivet). Till ID-numret knyts all information om informationssökning/surf, mail och chatt som användaren gör, och lagras i en nationell databas. Myndigheter eller polis får givetvis inte tillgång till uppgifterna - om inte personen misstänks för ett brott som kan ge fängelse, eller om fallet rör internationella relationer. FRA och Säpo har tillgång till all information i förebyggande säkerhetssyfte. Allt för att garantera medborgarnas trygghet och säkerhet.

Det är inte längre några problem att surfa trådlöst, och den som försöker ta sig in på sajter som sysslar/tillhandahåller med vapen, porr, spel, upphovsrättsskyddat material eller något annat omoraliskt, stoppas snabbt av polisens filter som direktrapporterar alla försök till "IT-ID":s databas och markerar intrånget. Den med markeringar får svårt att hitta en anställning där kontakt med barn, gamla och sjuka är en del av arbetsuppgifterna.

Hur gick det då med upphovsmännen? Jodå, de mår bra, för att kunna ge ut en skiva krävs det att ha hamnat i finalen för antingen den stora Höst-tävlingen (gamla idol) eller den stora Vår-tävlingen (gamla melodifestivalen). Lyckas man att ta sig förbi den stenhårda branschjuryn kan man bli licensierad musiker, släppa skivor och få material från upphovsmännen. Utan beskydden från de fem stora bolagen finns det inget sätt att nå ut med sitt material.

All kopiering av digital media är sedan länge förbjuden. Det hotade ju upphovsrätten.

Censur är beviset på att nätet är lyckat

I dag medverkar jag en kort stund i Svt:s Kulturnyheterna. Programmet finns på webben här (jag finns med ca 3 minuter in), och repriseras klockan 23:00 i kväll (svt1). Ämnet är internet, censur och kontroll med anledning av Youtube-censuren i Kina. Inslaget inleder programmet och Pär Ström intervjuas först.

Intervjun skedde via skype, och det är nog första gången på typ fem år som jag använder mig av en webbkamera. Headsetet är från samma tidsperiod.

Graner lugnar svenska folket

Opassande gör mig uppmärksam på att det är statssekreterare Magnus Graner som sköter ACTA-förhandlingarna. Han har tidigare arbetat med att ta fram Ipred-lagen. Om den sa han klämkäcka saker som "det finns visst utrymme att prioritera detta och samtidigt prioritera alla andra brott vi redan prioriterar idag" och "man har rätt att få betalt för det man skapar".

Nu menar Graner att vi inte skall oroa oss för ACTA-förhandlingarna. Jag känner mig genast så mycket mer lättad.

Med Kina som föredöme

Jag var i Istanbul förra veckan, och fick ofrivilligt bråka en hel del med internet. Inte så mycket för att jag inte kom fram till vissa sajter. Förutom ett notoriskt error vid msn-uppkopplingsförsök på universitetsanslutningen jag satt vid ett par gånger, hade jag inga problem med att komma in på vare sig youtube, bloggar eller några andra sajter. Däremot fick jag berättat för mig att bland annat youtube var förbjudet, men att alla besökte sajten ändå.

Mina bråk med internet bestod snarare av att det fanns så dålig tillgång till det. På konstfakulteten hos ett av landets största universitet var uppkopplingsmöjligheterna begränsade till en bemannad datasal med åtta datorer och ytterliggare ett par tp-kablar för laptops. Trådlöst internet var helt förbjudet (på alla landets universitet t.o.m.?) på grund av "säkerhetsrisken". Utanför datarummet stod minst lika många datorer med tillhörande plattskärmar, en stor vägg-tv och projektorer, upptagna med att screena videoinstallationer på vägen till hål-i-marken-toaletten längre bort i samma korridor.

Jag är därför inte så förvånad över att DN berättar om Turkiet och Australien som de värsta internet-censur-länderna. Jag är mer förvånad över att inte mer sägs om den kontroll som håller på att ske här. Ekonomiska partsintressen får orimlig makt över simpla kopior och systemet närmar sig en stor A.I.-inspirerad Dr. Know (fast utan en snygg prostituerad Jude Law som kan hjälpa oss att betala).

Till skillnad från Turkiet, där spärrar är enkla att ta sig förbi, håller vi i Sverige på att bygga upp ett kontrollsystem, så omfattande att spärrar både kan bli olagliga och verkningslösa. FRA-lagen har redan gett Försvarets radioanstalt möjligheten att övervaka allt i realtid. Datalagringslagen påtvingar lagring av all trafik, Ipred ger privata intressen rätt att registrera personuppgifter och dödar de få öppna nätverk som finns kvar. ACTA-avtalet skall vi inte ens gå in på.

Förhandscensur blir överflödigt då allt fler idkar självcensur och undviker kontroversiella sajter för att slippa alla eventuella misstankar. Fast, för att citera Liza Marklunds senaste krönika: "Det går att sätta filter på nätet, kineserna klarar det ju".

Filter på nätet är aldrig okej. Vare sig det handlar om censur eller övervakning.

Spelvåldsförbud är visst moralpanik

Av någon anledning har det lyckats blossa upp en spelvåldsdebatt, där några dåligt pålästa personer moralpanikrasat över några interaktiva scener och lyckats provocera fram ett smått ironisk diskusssion om en fråga vi andra begravde för tio år sedan.

Kristdemokraten Anders Bergsten skriver på svt opinion om spelvåld, drar in ett förlegat fem år gammalt uttalande från forskaren Frank Lindblad som inte alls handlar om spel utan om videovåld, blandar med lite spelmissbruk och sätter sig över den forskning som finns och menar i kraft som kristdemokratisk kommunpolitiker att han vet att dataspelsvåld visst är farligt.

Jag har gjort ett utförligare inlägg om Frank Lindblads dataspelsforskning här, och ni har väl inte glömt Anders Bergstens spelförbudsivrande och nazist-jämförelser som han skrev förra året?

Journalisten och socialantropologen Charlotte Celsing skriver på newsmill om att "alla skolmassakrar" ("alla" upprepas tre gånger i artikeln) har begåtts av "killer-spelare". Tydligen har det undgått henne att den värsta av dem alla, mördaren vid Virginia Tech-massakern inte spelade några som helst våldsamma spel. Ska man hårddra statistiken byggt på det, borde det snarare leda till att det är större risk för att unga killar som inte spelar våldsspel blir massmördare, än att unga killar som spelar våldspel blir det.

Celsing hänvisar till tveksamma forskningsrapporter skrivna av forskare som på förhand haft en negativ syn på spelvåld och använt sig av metoder som knappast kan anses representativa för vardagligt spelande. Dessutom missar hon helt och hållet att det faktiskt finns positiva effekter av att spela våldsamma dataspel, inte minst för att de ger spelaren möjlighet att avreagera sig och bli mindre aggressiv. Likaså har hon missat att antalet unga våldsbrottslingar faktiskt har minskat de senaste åren.

Dataspelsbranschens Per Strömbäck gör ett tappert försök till försvar av spelen i tisdagens Debatt på Svt. Janne Josefssons avsky mot våld i spel var överhängande i hela programmet, och även om Strömbäck lyckades med konststycket att slänga en känga på fildelning mitt i debatten, var det ett bra klart och tydligt försvar mot både censur och nymoralism.

Folkpartisterna Cecilia Wikström och Camilla Lindberg håller också ett försvarstal för yttrandefriheten och mot censur. Jag hoppas att de kan få regeringen att inte bara avskaffa biografbyrån, utan också hela lagen om olaga våldsskildring.

En gång för alla; Det finns inga belägg för att våld i spel skulle vara farligt. Kan vi släppa den eviga våldsdebatten nu, och diskutera något viktigt i stället?

---

Till sist: Louis Vuitton stämmer Google för att de inte trivs med sökresultaten. Kullenberg och Sidvind har tagit sig an en tysk dom om datalagringsdirektivet.

En folkrörelse är fler än hundra PR-konsulter

I går blev det bara ett kortare ironiskt inlägg om DN:s så kallade "granskning" av FRA-upproret. Hela artikeln kändes som ett slag i magen, utan idé att ens försöka förklara. Dessvärre verkar DN ha fastnat för tesen att FRA-motståndet skulle vara driven av konstgräsrötter i stället för folkligt engagemang, så det är dags för ett par rader till.

Mitt, och flera andras engagemang mot FRA-lagen började redan i januari/februari 2007. Det var då lagrådsremissen skickades ut och gick igenom. DN skrev då om oense ministrar, och Ny Teknik berättade om hur förslaget skulle kuppas igenom under julledigheten.

Den 26 februari 2007 startade piratpartiets Christian Engström en namninsamling, som på ett par månader samlade över 4000 namnunderskrifter. Det här var när Piratpartiet fortfarande var relativt litet, och höll på att återhämta sig efter valrörelsen 2006.

I början av juni 2007 höll flera av de politiska ungdomsförbunden tillsammans med Piratpartiet demonstrationer för medborgarrespekt. Det var i skuggan av både FRA-lagförslaget, buggningsförslaget som debatterades friskt då, datalagring, och ett-årsdagen efter razzian mot Piratbay. Politiska ungdomsförbund mellan höger och vänster stod blandades med både Piratpartister, Piratbyrån och vanliga engagerade medborgare.

Under hösten 2007 och våren 2008 fortsatte vanliga människor utan det minsta konstgräs vara arga, men det gav inte särskilt mycket mediagenomslag. Två veckor innan FRA-lagen var det fortfarande relativt tyst i media.

Sen kom stoppafralagen.nu med sin berömda helsideannons. Jag och alla andra som inte har DN:s pappersupplaga på köksbordet såg den aldrig, men kanske var det det som fick tidningarna att börja skriva. I samma veva länkade Piratebay med tusentals besökare vidare till stoppafralagen.nu från sin förstasida och om det inte fanns bloggbävning tidigare kom den i alla fall då.

Jag vet inte varför DN jagar konstgräs i stället för engagemang, men för mig som befann mig utanför stockholm, märkte jag inte av vare sig PR-byråer eller några pengar. Även om nämnda personer i artikeln var aktiva och engagerade, tvivlar jag på att det på något sätt var avgörande för att så många blogginlägg skrevs, och att så många människor blev arga och frustrerande. Det klarade lagstiftande politiker av att framkalla alldeles utmärkt själva. Om någon fick betalt är det väl trevligt för den personen, men det gör inte alla tusentals gräsrötter till fejk.

Om det är någonting DN:s så kallade "granskning" av FRA-motståndet har visat, är det att det tydligen krävs en betald helsidesannons i nämnda tidning för att ett gräsrotsuppror skall tas på allvar. För tydligen har både DN och politiker märkt den och PR-makare framför alla arga och upprörda människor. Enligt DN "finns inga gränser för påverkansmöjligheterna" om bloggare avsätter arbetstid, eller får betalt för att skriva om politiska frågor. Alla ändlösa timmar fritid är tydligen inte lika betydelsefulla.

De fyratusen personer som protesterade våren 2007 blev mångfaldigt fler under 2008. Facebook blev stort i Sverige, fler började blogga, sociala nätverk på nätet växte och folk började se sin personliga integritet allvarligt hotad. DN borde lära sig att en folkrörelse är större än en handfull PR-konsulter.