En dag efter Moving Images

I går arrangerades mediebranschkonferensen Moving Images i Malmö. Med talare som KG Hammar, Carl Johan de Geer, Eva Hemmungs-Wirtén och Clay Shirky var det en snabbt förfluten dag, med ett fantastiskt brett innehåll.

Mediebranschens framtid var ett av de hetaste ämnena. Sociala medier dök upp flitigt, och Leo Nordwall talade om deltagarkultur och hur saker och fenomen från nätet dyker upp allt mer afk. Upphovsrättsfrågor ventilerades och debatterades. Talarna verkade vara rörande överrens om att dagens system har problem, och att synen på verk och upphovsrätt måste förändras. Bland annat talade KG Hammar om kulturell allemansrätt med både friheter och skyldigheter. Hemmungs-Wirtén resonerade kring efterskörd, och hur viktigt det är med sedvanjerätt, men hur sådana historiskt har inskränkts stegvis.

Framtiden är social. Tvåvägskommunikationen tar över allt mer, och det krävs inte längre dyra investeringar alá gutenbergska tryckpressar för att nå ut med ett budskap eller nyhet. Ledarskapshierakier försvinner sakta och deltagarkluster tar över en stor del av medielandskapet. Individer i kollektiv, och utveckling som sker tillsammans utan något direkt styre formar samtiden, där den som står utanför etablisemanget är den som är marknadsledande. Det pågår en värdeförskjutning bland intellektuella varor och tjänster, och framtidens ekonomiska system är fortfarande ovisst.

Ett ord för framtidens medievärld: spännande.

Vad sägs om fri akademi & konst?

Konstfack har kritiserats ordentligt de senaste veckorna. Först efter Anna Odells resa till psykakuten, och nu med grafittikonstnären Nugs tunnelbanevagnsinstallation. Båda är verk som upprör, och många verkar vilja ut och tycka till om verken, även om ingen sett helheten av Odells verk, och Nugs dito skapades för minst ett år sedan.

Visst, jag tycker det är helt okej att bli upprörd av båda verken, även om det känns lite fånigt att gapa om Odells verk innan vi vet hur det ser ut. Men snälla, att från det gå ut och kräva tillbaka alla skattepengar från Konstfack, har väl inte ens med verken att göra?

I facebookgruppen med namnet "Inga mer pengar till Konstfack" deltar många liberaler. Personer som i normala fall brukar hålla med om att staten inte skall detaljstyra vare sig högskolor eller kultur. Vad sägs om fri akademi, och fri konst?

Om en konstnär begår ett brott - polisanmäl och låt rättsväsendet bedöma. Om en konstnär gör dålig konst - strunta i att besöka utställningen och köp inte verket. Konstfack är trots allt en utbildningsinstutition, och så länge man skall skattefinansiera högskolor och universitet överlag, bör staten totalt strunta i hur lärosäterna bedömer examensarbeten.

---

På samma ämne, men nästan: Karl Sigfrid har ett par rader om kopieringens betydelse för kulturen, i SvD.

EU vill censurera nätet på "olagliga" sidor och länkar

Rasmus Fleischer och Erik Josefsson har grävt i efterdyningarna av telekompaketet och hittat Medina-rapporten som i stora drag är ett förslag med en önskelista från upphovsrättsindustrin.

Medina-rapporten finns att läsa i sin helhet här, och om den går igenom kan EU i princip sätta sig över svensk domstol och bestämma att Piratebay är en olaglig webbplats och att verksamheten där skall stoppas. Detta innan rättegången mot sajtens grundare är avslutad. Jag har svårt att tolka punkterna 30-33 i Medina-rapporten på något annat sätt:

30. Europaparlamentet anser att verksamheten på webbsidor på Internet som erbjuder nedladdning av verk och tjänster som är skyddade av upphovsrätten och närstående rättigheter är olaglig, liksom fildelning (”peer to peer”) av verk eller tjänster utan upphovsrättsinnehavarnas samtycke.

31. Europaparlamentet stöder inrättande i de olika medlemsstaterna av administrativa myndigheter som ska ha i uppdrag att vaka över att upphovsrätten respekteras på Internet, genom en stegvis process och på rättsinnehavarnas begäran.

32. Europaparlamentet är positivt till de olika nationella rättssystemens åtgärder mot webbsidor på Internet som olagligt sprider verk på nätet (t.ex. ”Pirate Bay”).

33. Europaparlamentet önskar att verksamheten på dessa webbsidor ska stoppas av medlemsstaternas rättsliga myndigheter.

Rapporten vill dessutom att medlemsstaterna skall ha en myndighet som ansvarar för att upphovsrätten följs på nätet, ålägger operatörsansvar för att bekämpa piratkopiering, och har vida uppfattningar om hur upphovsrätten är den "lämpligaste strukturen för en ekonomi grundad på kunskap och konkurrens".

Erik och Rasmus har detaljerna. Vi lyckades stoppa de värsta delarna i telekompaketets första omröstning. Dags att stoppa Medina-rapporten innan den går igenom av bara farten...

Tv-tvång

"Medborgarna betalar sin tv-avgift för att få ett oberoende och trovärdigt alternativ till kommersiella medier. Det är vad de bör få, också när medieverkligheten förändras."

- Eva Hamilton, Kerstin Brunnberg och Christina Björk, alla VD på var sitt public service-bolag försvarar sin existens på Brännpunkt.

Jag trodde att medborgarna betalade tv-avgiften för att de inte hade något val. Slipper jag om jag inte vill ha alternativet som cheferna presenterar?

Det där med naivitet

Kanske skulle jag byta karriär till komiker, för så här stor skillnad var det i hur de olika "sidorna" uppfattade torsdagens riksdagshearing. Oscar Swartz gör ytterligare läsvärda reflektioner på ämnet.

Samtidigt har Fredrik Malm hittat turkiska åklagare som av USA vill ha hjälp att hitta personer som spridit ett ataturk-kritiskt youtube-inlägg. Av samma anledning har en turkisk domstol förbjudit hela sajten.

Ipred-sammanfattning

I torsdags medverkade jag på folkpartiets hearing/seminarium om Ipred i riksdagen. Tillsammans med Jon Karlung, Erik Josefsson, Eva Dahlgren, Pär Strömbäck och Alexander Bard satt jag i en debattpanel som inte bara diskuterade den nya lagen, utan också fildelning och upphovsrätt i allmänhet.

Under min lite för långa tågresa hem under gårdagen funderade jag på att sätta rubriken på det här inlägget till: "Hur man snabbast blir ovän med hela sveriges kulturelit". Ungefär så kändes riksdagsdiskussionen, och en stor majoritet i salen var branschfolk med upphovsrätten som en helig ko.

Det är nyttigt att då och då bli utsatt för en publik som inte håller med en för fem öre (bland bloggar är nog förhållandet det motsatta om synen på upphovsrätt), även om det är tråkigt när debatten blir svartvit och en smula obehaglig. När man blir jämförd med både Al Qaida, barnporrligor, vapenförespråkare och giriga skurkar, för att inte vilja att privata intressen skall få polisbefogenheter, blir hela debatten absurd.

Själv känner jag djupt för de allra flesta kämpande kulturarbetare i landet, men jag tror inte att fler regleringar av digital upphovsrätt är lösningen för problemen som finns. Dels drabbar det den personliga integriteten. Övervakningsmöjligheterna som öppnas i Ipred är bara en början, och tillsammans med datalagringsdirektivet, Ipred2 och telekompaketet blir Ipred snarare ett hot mot fritt kulturskapande, än en förutsättning för det.

Alexander Bard tyckte att det var naivt att vara emot Ipred eller fler fildelningsregleringar på nätet. Själv tycker jag det är naivt att tro det skulle hjälpa mot någonting (förutom ökad övervakning och kontrollmöjligheter för staten och kapitalet).

Samtidigt är hela debatten om moral, rätt och fel när det gäller fildelning känslosam. Om man rakt av applicerar upphovsrätten från fysiska ting till digitala varor är det helt förståligt att man tar illa upp, och ser kopiering som stöld. Någonstans tycker jag att vi som ser annorlunda på upphovsrätten ändå måste ha respekt för de kreatörer som känner sig allt mer maktlösa i en allt digitalare värld. Vi står trots allt inför en stor förändring.

Samtidigt måste vi alla sluta värdera digitala kopior av verk. Något som finns i oändlig mängd kommer inte ha ett värde. För att skapare av kultur skall överleva i framtiden måste vi sluta att med konstgjord andning hålla uppe en marknad som är dödsdömd från början, och hitta vägar för inkomster som vi också kan värdera.

En man från filmindstrin sa att "Det går inte konkurrera med gratis". Han har rätt, så varför kan vi inte sluta diskutera moral, lagar och kasta in rättsresurser i ett system som ändå är dödsdömt från början. För att i stället diskutera vägar att konkurrera på, kulturvärden och vilka tjänster vi egentligen är beredda att betala för.

---

Under debatten hänvisade jag till forskning från bla. KTH som visade att fildelare också konsumerade mer kultur/media. Här kan du läsa mer om de resultaten (och en undersökning från Harvard också).

---

Här finns ett snabbreferat från debatten. Kanske mest för att få en inblick i hur debatten såg ut, en hel del bitar saknas, några är rejält omskrivna, och några bitar är tillagda, vilket inte gör det citatvänligt. Till exempel hade Eva Dahlgren en intressant mening om blåbärsplockande som helt saknas. Om du vill veta vad jag egentligen sa vid något tillfälle, är det bara att fråga.

---

Efter hearingen samlades den mest suspekta kombinationen människor jag mött på länge över ett glas vin. Christian Engström, Martin Rolinski, Henrik Pontén, Nyamko Sabuni och Maria Ferm tillsammans med en hel hög kulturelit jag inte kan namnen på, ett par moderater och någon mer folkpartist.

Låt bara den rätte få tillgång till din film

Tomas Alfredson, John Nordling och Carl Molinder bakom den svenska vampyrrullen "Låt den rätte komma in" lackar ur i SvD och skriver ett brev till staten om att IPRED måste genomföras, annars måste de flytta utomlands eller sluta göra film.

Filmen låg nämligen ute på nätet kort efter biopremiären, och upphovsmännen menar att de nu har förlorat mängder med pengar på det. Massa annat har skrivits om artikeln, men jag tänkte fokusera på en annan aspekt:

Om nu Alfredson m.fl. verkligen vill göra något åt spridningen av Låt den rätte komma in, borde de titta inom de egna leden före man anklagar de som sett filmen via nätet för stöld. Filmversionen som finns ute är nämligen en så kallad "screener"; en kopia av en film med hyffsad kvalitet som skickats ut för olika former av förhandsvisning. Ofta med en textremsa eller liknande som berättar att den är till för just förhandsvisning.

Hur systemet med förhandsvisningar fungerar vet jag inte närmare (jag är inte i filmbranchen), men det är någon med kopplingar till filmbranchen som har läckt ut filmen. Långt i från alla filmen läcker ut på det här sättet, vilket innebär att det uppenbarligen går att hålla en film dold tills den släpps på dvd för den som vill.

Alfredson m.fl. får givetvis tycka som de vill, och om de nu inte känner att de får den uppskattning de är värda borde göra slag i saken och sluta med film. Om de istället inte vill att deras filmer läcker ut i bra kvalité i anslutning till biopremiären får de se till att skydda de kopior de har och inte lämna ut dem till obehöriga. Det lär vara långt effektivare än att skrika på lagstiftarna.

95-årig upphovsrätt; del 2

Regeringen vill inte ha ytterligare en diskussion om upphovsrätt vid sidan av IPRED-lagen, och har därför bestämt sig för att säga nej till EU-kommissionens förslag om att förlänga upphovsrätten för musikinspelningar från 50 till 95 år.

Glädjande, eftersom förslaget (som jag skrev utförligare om tidigare i år) innehåller en hel del annan byråkrati som skulle cementera både affärsmodeller och avtalsmöjligheter. Det borde finnas bättre sätt att hjälpa de stackars pensionerade jazzmusiker som det enligt den här artikeln är synd om, än att stifta lagar som troligen skulle motverka framtida musikers möjligheter att lyckas.

Dissekering av en spelvåldsstudie

Forskare vid Stressforskningsinstitutet (SU) har gjort en undersökning som visar att våldsamma spel påverkar hjärtrytmen hos unga pojkar. Undersökningen presenteras i en artikel som går att läsa i sin helhet här (tack Dennis för tips och lagring), och utgår från premissen att våldsamma dataspel är sämre än ickevåldsamma. Jag har bara läst artikeln och inte hela undersökningen (som jag inte tror finns publicerad än), men om den det allra minsta stämmer överrens med fulltextversionen finns det grund till varför jag tänker dissekera den i detalj.

1. Professor Frank Lindblad
För det första finner jag det otroligt att Lindblad i någon typ av forskning som berör våld och dataspel skulle komma fram till en annan slutsats än att våld i spel påverkar (åt det negativa hållet). Han har nämligen framfört åsikten att våldsamma dataspel är farliga långt före den här undersökningen ägde rum. I början av mars 2004 sa han att massiv konsumtion av våld kan förstärka aggressivitet och avtrubba empatin hos företrädesvis unga killar:

"Sambanden är belagda i massor av studier om våld på teve och video. Det är inget att diskutera"

i samband med filmen "Dödligt spel" som då hade premiär på tv4.

Ett par dagar senare hyllade dåvarande barn- och familjeministern Berit Andnor Lindblads forskning samtidigt som hon förfasades över dataspelens innehåll. När forskningsprojektet sjösattes hade Lindblad fortfarande en bestämd åsikt (dock något mer nyanserad) om vad våldsamma spel kunde leda till.

Det finns säkert fler intervjuer med Lindblad och spelvåld, men länkarna ovan visar på en tydlig förutfattad mening om att våld i spel påverkar, och det negativt.

2. Manhunt är ett spel för vuxna
Manhunt är det våldsamma spelet som undersökningen använder sig av. Det är ett spel som har åldersklasificering M (Mature) eller 18+. Spelet är utformat för vuxna spelare. Ingenstans i forskningsartikeln problematiseras det faktum att spelarna var mellan 12-15 år. Så unga att de flesta inte ens får se våldsam actionfilm på bio. Om spelarna var det minsta laglydiga, eller hade laglydiga föräldrar, är denna typen av medievåld inte ett naturligt inslag i spelarnas vardag. Om en tolvåring besöker en 15-årsmärkt biofilm är det ett lagbrott. Oavsett hur våldet i sig påverkar (eller inte påverkar) finns det alltså ytterligare en faktor med anledning av att våldsinslagen i spelet är ett nytt fenomen i pojkarnas liv. Om killarna i studien trots allt sett så mycket medievåld innan så att spelet inte borde räknas som ett onaturligt våldsinslag borde tittandet ändå vara hyffsat stigmatiserat från föräldrar eller liknande. Är det inte det kanske den sociala situationen hos pojkarna vara en faktor att ta med i beaktning.

3. Jämförelsen mellan Manhunt och Animaniacs
Det spel som Manhunt jämfördes med var Animaniacs. Liksom Manhunt är Animaniacs ett spel som spelas i tredjepersonsperspektiv, men olikt med Manhunt är det ett pusselspel och inte ett actionspel. Dessutom klassas Animaniacs även som ett plattformsspel. Tidigare studier kring spels påverkan har visat att spelgenré kan påverka resultatet, vilket undersökningsartikeln inte tar upp alls. Animaniacs är även ett uppenbart barnspel som bygger på en tv-serie som pojkarna troligen känner igen sedan tidigare.

4. Den vetenskapliga bakgrunden
I början av artikeln presenteras andra undersökningar på ämnet. Samtliga handlar om att våld i spel påverkar negativt, och inga undersökningar tas upp där våld i spel inte påverkar alls, eller påverkar spelaren positivt. Sådana finns.

5. Slutsats
Det finns en rad andra faktorer i skillnad mellan spelen som likväl skulle kunna påverka skillnaderna i resultat än våldsfaktorn. Visst kan det mycket väl finnas en faktiskt skillnad i hjärtfrekvens beroende på vilka spel man spelar, men att det skulle bero på våldsinnehåll är inte vetenskapligt belagt i denna studien. Undersökningen bevisar faktiskt ingenting, utom möjligen att man kan få fram ungefär de resultat man vill om man försöker, och att olika spel kan ge olika resultat på hjärtrytmen.

Troligen finns det fler punkter att ta upp, men tyckte att detta räckte för stunden. Återigen, ett stort tack till Dennis för upphittandet av länk/artikeln.

Uppdatering: Expressen skriver också om studien. De tar upp att "vissa forskare anser" att spelvåld kan leda till våldsamma handlingar. Ingenting om motsatsen.

Handslag, artigheter och lite mera fildelning

Jag har betalat pengar för att gå på bio, och blev ändå ovilligt informerad om att piratkopieringen dödar filmbranchen. Lika svårt är det att få tag i dvd-filmer där man inte får anti-piratmeddelanden i början. Liksom, jag är sitter i biofotöljen/tittar på dvd-filmen och HAR betalat till industrin. Räcker inte det? Varför skall man varje gång man faktiskt betalar behöva lyssna på propaganda också?

Annars är senaste bondfilmen bra. Aston Martin är tillbaka, och Miss Fields "Oh my Gosh, I'm so sorry" är underbart. Brittiskt och artigt, som alltid, vilket också är övergången till det jag tänkte skriva om, nämligen handskakningar.

Tydligen har ett tv-program i den statliga televisionen upprört många, med konflikten handskakningar och muslimsk övertygelse. Vett & ettiket-experten Magdalena Ribbing vet som alltid råd och ser det som en självklarhet att ingen skall tvingas röra vid någon annan om den inte vill. Givetvis är det en och annan som är kränkt över situationen som känns sådär lagom uppförstorad.

För ett tag sedan var det en man som vägrade ta en kvinnlig potentiell arbetsgivare i hand och gick till DO med ärendet. Liksom nu blev fallet uppmärksammat och personer i båda ändar blev kränkta. Själv vidhåller jag att man måste ha rätt att undgå ett handslag, en kram eller en kindpuss om man vill, oavsett anledning, men man måste också klara av att ta konsekvenserna av det. Den som blir nekad ett handslag kommer troligen bli upprörd, men det borde heller inte vara något ett par vänliga ord direkt på plats inte kan lösa. Utan att folk kallar varandra smygrasister eller inkompatibla till anpassning. Varför skall vardagsrespekt vara så svårt?

---

Oscar Swartz sätter för övrigt fingret på vad som verkar hända inom folkpartiet och it-politiken. Alexander Bards nätverk Liberati menar tydligen att all fildelning är stöld, och att alla andra åsikter är att ljuga. Kanske kan det förklara varför partiets rättspolitiske talesman Johan Pehrsson satt i svt-debatt och jämförde mp3-filer med gräsklippare. Skövdefolkpartisten Mikael Wendt är en annan av de tydliga fildelningsmotståndarna inom partiet, och även om de båda kan vara riktigt vettiga i mycket annat, vore det djupt olyckligt om folkpartiet grundar sina fildelningsåsikter på två låtskrivare och musikproducenter, båda djupt inne i rojaltyindustrin.

---

Till sist anser jag fortfarande att FRA-lagen bör rivas upp, och att IPRED-förslaget skall kastas i papperskorgen.

Om IPRED i svt debatt

I morgon kväll, kl. 22:00 i svt2 svt1 debatterar jag IPRED i programmet Debatt. Johan Pehrson (fp), Joakim Hansson och Christian Engström är andra deltagare i debatten.

Debattprogrammet har en blogg där man kan föreslå frågor till programmet i kommentarsfältet. Se till att utnyttja chansen, och slå på tv:n i morgon kväll.

Ytterligare ett svek från alliansen...

I dag skriver jag på Svt Opinion om den sk. antipiratlagen, eller sanktionsdirektivet IPRED. Texten finns att läsa här.

Dessutom skriver den folkpartistiska eu-parlamentariken Olle Schmidt en rätt trevlig debattartikel i kvällsposten, med citat som "den digitala piratismen får aldrig innebära att privata intressen tar över offentlig myndighetsutövning". Finns att läsa här.

Ang. reklam och förbud

Jag hade inte tänkt bemöta Stina Oscarssons orerande om reklam och det dåliga i att böcker säljs på ICA, utan tycker hennes egna ord talar tillräckligt för sig själva. Men om man nu skall diskutera någon sorts reklamfritt samhälle ur ett kulturperspektiv kan man inte utelämna James Tiptree Jr:s novell "The Girl Who Was Plugged In", som beskriver ett samhälle där reklam är förbjudet.

Jag rekomenderar alla som går i samma tankar som Oscarsson (och alla andra med) att läsa novellen som finns publicerad i antologin "Her Smoke Rose Up Forever" (hittas enklast i närmsta science-fiction-bokhandel), samt på svenska i nummer 10-11 av Nova Science Fiction.

Föredrar man bildspråk har den gamla scifi-serien "Welcome to Paradox" filmatiserat novellen i ett avsnitt (kanske inte världens bästa filmatisering, men ändå). Samma avsnitt är det första i den här torrenten från kulturbäraren Piratebay. Om inte det är finkulturellt nog, finns det även en musikalisk scenuppsättning av berättelsen.

---

Ingerö, Gudmundson och Svensson skriver också om Oscarsson.

---

Ett tack bör yppas till John Henri Holmberg som för länge sedan såg till att Alice Sheldon-specialen av nova science fiction hamnade i min brevlåda.

Fair is foul, and foul is fair

Ett gäng kultur- och skol-personligheter skriver i dag på SvD Brännpunkt, om att kommunerna fallerar i att erbjuda skolelever ett ordentligt kulturutbud. De exemplifierar med Stockholms kommun, verkar mest uppröra sig över att landsbygdskoleeleverna inte får göra några teaterbesök, och skyller problemen på att det går för bra för friskolorna.

Artikelförfattarna vill ha ökat nationellt ansvar för skolan, trots att de samtidigt klagar på kommunpolitikers klåfingrighet. Som att politiker på riksplanet skulle vara så mycket bättre.

Jag tror inte att mer politiskt styre är lösningen, snarare tvärt om. Om de kommunala skolorna hade haft samma friheter som friskolorna, hade fler kunnat satsa på vettiga kulturprojekt, snarare än att tvingas lägga pengar på X antal årliga teaterföreställningar.

Det borde vara mer prioriterat att det finns vettiga kulturmål i skolplanen än att gå in och politiskt detaljstyra, inte minst för att olika skolor har olika förutsättningar. Även om teaterbesök och konsertbesök säkerligen är fantastiskt bra upplevelser för barn, är kultur mycket mer än så. Klassiska uppsättningar på storbildsskärm, skoluppsättningar av kända verk, eller eget konstnärligt skapande kan vara minst lika värdefullt som att sätta sig i en buss och se regionalteaterns senaste pjäs i en trång och svettig gymnastiksal.

Lyft gärna upp kulturens roll i skolan, men skippa de Björklundiska pekpinnarna och detaljregleringen.

Gör SVT till betalkanal

Förra SVT-chefen Christina Jutterström, vill nu, när hon inte längre sitter kvar som chef, avskaffa tv-licensen och i stället införa skattefinansierad tv. Systemet hon föreslår är kanske inte det bästa, halva poängen med att ha något skattefinansierat vore ju att man på så sätt kan jämna ut kostnaderna för människor beroende på hur mycket de tjänar, men på det stora hela har hon en poäng. Om man skall ha statlig tv bör finansieringen inte vara pseudofrivillig, utan antingen frivillig eller tvingande. För om nu public service skall arbeta i samhällets tjänst är det rimligare att det betalas via skattesedeln, än grundas på vilken teknisk utrustning personer har hemma i sina lägenheter.

Det är till och med så, att det finns en massa andra myndigheter än radiotjänst som mina (och alla andras) skattepengar går till, som är minst lika onödiga.

Problemet är snarare att SVT har spelat ut sin roll som statlig television, och statens roll i televisionen borde genast avskaffas. De stora SVT-kanalerna är så folkkära att de säkerligen skulle överleva att bli betalkanaler i stället, och med så många i kultursverige som håller public service kärt, finns det garanterat tillräckliga krafter att behålla SVT:s blandning mellan smal nischning och stora publiksuccéer. Samtidigt kunde den som inte längre ville betala för SVT slippa, och frigöra licenspengar till andra kanaler, och SVT hade tjänat pengar på indragna tv-kontrollanttjänster.

Att sätta licens på viss teknisk utrusning är absurt och totalitärt. Teven är inte längre något som enbart används till tv-tittande (tv-spel någon?), och tv-tittande går likväl att ägna sig åt via en dator. Med digitaltv har dessutom alla hem redan tillgång till tekniken för att få tag i andra kanaler. Demokratifaktorn är därmed också utspelad.

Staten borde möjligen behålla en tv-kanal (eller starta en ny). Svt24 har sänt direktsändningar från riksdagen. Ur en ren demokratiaspekt bör det finnas kvar en kanal som sysslar med det, och kan sända bättre sändningar än riskdagens egen webbtv. Fast då ska kanalen sända alla debatter och omröstningar, och inte sonika strunta i obetydliga frågor, som FRA-omröstningen.

EU inför 95-årig upphovsrätt som piratvapen

När FRA-frågan debatteras som högst, blir EU-direktiv om förlängd upphovsrätt förpassat till notisnivå.

Förslaget EU har antagit vill inte bara förlänga musikers (samt artisters, framförares, etc.) upphovsrätt till 95 år efter verket skapades, utan petar också i avtalsrätten mellan musiker och förlag, med planekonomiska intentioner.

Hela förslaget finns att läsa här, och lanseras som ett sätt att rädda pensionerna för de stackars fattiga gamla musikerna som finns i Europa. Inget illa med det, de är säkert väl värda pengarna, men konsekvenserna kommer bli ödesdigra för efterföljande kulturarbetare.

En 95-årig upphovsrätt är vansinnig. De allra flesta verk skapas inte av barn, och i stället för att verk från början av förra seklet skulle bli tillgängligt för alla, kunna bearbetas, och avnjutas av ännu fler, låser man musik ännu fler år efter att upphovsmannen är död.

Som att det i sig inte skulle vara nog, går EU in i avtalsrätten och bestämmer hur och vilka ersättningar och royalties en upphovsman skall ha rätt till eller inte. Vilkoren för engångsersättningar försämras när musikproducenter påtvingas att betala ut royalties även till dem som avsagt sig dem (genom ett mer eller mindre godtyckligt fondsystem). Trots att man samtidigt skyller minskade försäljningssiffror på fildelning och de totala royaltiessummorna minskar för mindre kända musiker.

Kortsiktigt och planekonomiskt bestämmer EU förutsättningarna för en hel musikbranch, trots att royaltysystemet är förlegat, och engångssummor med bra avtal kanske till och med i bland är en fördelaktigare väg att gå för musikerna själva. Att förlänga upphovsrättstiden nämns till och med som ett sätt att motverka de "skador" som fildelningen gett.

Fast att EU gärna petar i områden de inte har ett dyft med att göra, är ju inget ovanligt. Här i Sverige har vi en översyn av upphovsrätten att se fram emot lagomt efter nästa val (publiceras 31 oktober 2010). Diskussionen måste komma innan.

Kina-TV

I Sverige har vi tv-licens som gör att alla innehavandes en tv måste betala en särskild avgift som i huvudsak går till att finansiera ett statligt tv-bolag, SVT.

Reglerna är tydliga och klara. Kan du se på tv, oavsett genom vilket medium det är, måste du betala en avgift till det statliga bolaget. Oavsett vilka kanaler du tittar på eller vill ta emot i din burk. Företag och myndigheter som har flera tv-apparater måste dessutom betala lite extra.

Trots att tv:n redan är avgiftsbelagd och pengarna går till det statliga bolaget oavsett hur många eller få det är som ser på det statliga bolagets kanaler, har det statliga bolaget nu bestämt att den som råkar ställa sin tv så att fler människor kan se den under det att OS sänds, måste betala ytterligare en avgift. Företag såsom pubar och krogar har redan omfattats, och nu vill man att instutitioner som sjukhus, äldreboenden och skolor också skall betala en extra avgift till SVT för att OS skall få visas.

Trots att offentliga instutioner redan betalar tv-licensen måste vi skattebetalare än en gång pröjsa en avgift till statstelevisionen för att skolbarnen ska få se Carolina Klüft och Stefan Holm (och alla andra vad-de-nu-heter) ta medalj i klassrummet.

Upphovsrätten sägs vara problemet, och då finns det stor anledning att fråga sig varför i hela världen statliga SVT ställer sig bakom något så uppenbart orimligt. Om vi nu skall ha en statlig finansierad television nästintill alla behöver betala till, borde det inte infalla godtyckliga krav på att människor skall betala två gånger till den. Att det ens går att ta betalt för att människor tittar på en tv-sändning i grupp istället för hemma i soffan är absurt. Tvångsmässig dubbel betalning är ännu absurdare.

Att reklamfria SVT dessutom sänder helt okritiska reklaminslag om Kina och OS gör att det är lätt att fråga sig vari public service-uppdraget för att sända OS ligger. Finns det egentligen någon trovärdighet kvar för public service-bolaget?

---

Uppdaterat: Noterar även att det denna gången passar kulturministern att ministerstyra lite och avråda SVT från att ta ut avgifterna.

Schlager är visst politik

Under gårdagens Eurovision Song Contest nämnde kommentatorerna hur arrangörerna försökt tona ner de politiska kommentarerna under festivalen. De lyckades de bra med, men oavsett hur man vinklar det, är schlager minst lika mycket politik som sport. Om inte mer.

Första ESC vanns av Schweiz tack vare röstfusk bland domarna, och under festivalens gång har röstsystemet utvecklats från jurygrupper till folkomröstningar via telefon. Diktaturen Vitryssland brukar uppmärksammas som ett land som fortfarande låter en jury rösta istället för folket, men hur det var i år, vet jag faktiskt inte. Kanske har det blivit, eller är på väg att bli, telefonomröstningar även där.

Israels deltagande är en annan het fråga. Både socialdemokratiska riksdagsledamöter som Monica Green, och mer vänsterreaktionära som Motkraft ifrågasätter landets deltagande. Nu är Israel med i festivalen eftersom de också är med i EBU som är en tvbolags-sammanslutning mellan länder i europa, mellanöstern och nordafrika. Libanon, som är EBU-medlem var nära att delta i schlagerfestivalen 2005, men blev diskade och fick tre års avstängning då de vägrade visa Israels bidrag i direktsänd tv. Palestina förhandlar också om att få vara med i festivalen, men uppfyller än så länge inte alla krav för att få vara med i EBU.

Samtidigt är Eurovision en festival som bryter gränser. Transsexuella schlagerdivor, ukrainska revolutionspolitiker, hbt-manifestationer i öppningsnummren och en konservativ utrikesminister som kommentator. Eurovision sätter Georgien på samma scen som Ryssland, Albanien på samma scen som Serbien och Vitryssland på samma scen som demokratier.

I år vann Ryssland. Med tanke på landets totalitära utveckling vore det ännu mer relevant att prata politik i stället för att undvika det i samband med schlagern. De politiska ungdomsförbundens OS-bojkotter hade gärna fått smitta av sig på schlager i Moskva, inte för att jag tycker att någon bojkott behövs, utan för att sätta fokus på utvecklingen i det stora landet i öster. Dessvärre tror jag att ord som "männskliga rättigheter", "yttrandefrihet" och "tjetjenien" kommer vara frånvarande i samma stycken som "schlager", trots att vi nu har en utmärkt möjlighet att sätta fokus på Ryssland.

---

Till sist tycker jag det är konstigt att de lettiska piraterna inte fick mer poäng, och Georgiens bidrag borde åtminstonde nått topp-tre.

EU på jakt efter dataspelsförsäljarna

Jag gillar inte att upptäcka nyheter som berör Sverige genom amerikansk media. Ännu värre blir det när man inte hittar något om det i svenska medier sedan.

Det handlar om EU-kommissionen som gett sig in i dataspelsfrågan och nu ger återförsäljarna av spel två år på sig för att bli bättre på att ålderskontrollera köparna av spel i butik. Detta med bakgrund av att:

"Allmänhetens oro för att videospel kan leda till aggressivt beteende, förstärkt genom skottdraman i skolor, som i Helsingfors i november 2007, har fått flera nationella myndigheter att förbjuda eller spärra videospel som ”Manhunt 2”. Som svar på detta har kommissionen sett över den befintliga lagstiftningen till skydd för minderåriga mot skadliga videospel i alla EU:s 27 medlemsstater"

I stället för att syssla med fakta, så går EU-kommissionen på "allmänhetens oro" och vill styra upp PEGI-systemet ännu mera, "sprida kunskap" om systemet (med vilka pengar då?), oroa sig över "potentiella psykologiska effekter" och allra helst integrera åldersgänserna i lagstiftningen. När föräldrar redan i dag har ansvar över vad deras barn köper.

Förutom att lagstiftning i sig alltid kommer vara tandlös när det gäller att skydda barn från en produkt, om föräldrar inte tar något ansvar själva (för PEGI-gränserna är långt ifrån perfekta), så borde man från dataspelsbranchens håll verkligen oroa sig över vad EU-kommissionen sysslar med. Dataspel är ett hyffsat nytt medie (som visserligen funnits hela min livstid, men ändå), och från statliga och överstatliga nivåer verkar nya saker vara helt okej att reglera lite hur man vill. Nästan som att man måste reglera allt nytt, bara för att man kan. Det är naivt att tro att EU-kommissionen kommer ge sig när det gäller reglerandet även om PEGI skulle efterföljas överrallt till punkt och pricka, i synnerhet när stora länder såsom Storbritannien och Tyskland har förbjudit vissa våldsamma dataspel helt och hållet.

Det värsta med det här är att EU-kommissionen inte ens håller sig till fakta, utan utfärdar ett direktiv baserat enbart på moralism. Det finns fortfarande inte någon forskning som konstaterar att våld i dataspel är farligt, inte ens för små barn. Att en galning gått in med vapen skjutit folk på en skola i Finland beror inte på dataspel. Det är en tragisk och fruktansvärd händelse, men dataspel är inte orsaken, utan endast en billig bortförklaring och ursäkt för att slippa ta i tu med verkliga problem som sociala faktorer eller bristande psykvård.

Att man samtidigt går ut och säger att spelares och spelskapares yttrandefrihet är viktig, är en rätt klen tröst.

Jag undrar fortfarande när alliansregeringen kommer avskaffa censurlagen. Det är inte en dag för tidigt.

---

För övrigt har jag svårt för språket i EU-kommissionens svenska pressmeddelande. De har översatt "video game" till "videospel". Det heter "dataspel", eller möjligen "dator- och tv-spel" alternativt "datorspel och konsollspel".

Kommer vänsterpartiet stå emot kultureliten?

Vänsterpartiet ska snart ha kongress, och om partistyrelsens vilja går igenom, kommer vänsterpartiet efter kongressen vara för "nedladdning för privat bruk". Det låter som ett steg i rätt riktning, även om man givetvis kan ifrågasätta om de som skrivit ihop förslaget vet vad de pratar om. Nedladdning för privat bruk är ju långt ifrån synonymt med uppladdning för privat bruk eller fri fildelning av upphovsrättskyddat material.

Trots det är det givetvis välkommet att ett till parti tar ett steg i rätt riktning, och med tanke på vänsterpartiets kritiska hållning i övervakningsfrågor, borde ett förslag om att tillåta spridning av upphovsrättskyddat digitalt material för ickekommersiellt bruk vara på sin plats. Allt annat vore inkonsekvent.

Förhoppningsvis finns det mer en än vettig vänsterpartist som ska besöka kongressen, som också kan ordna upp både formuleringar och syftningar. Frågan är väl snarare vilka röster inom vänstern som kommer vinna kampen; Kultureliten eller fotfolket?