Nygrönheten och tillväxten

Jag vill börja att instämma med Norberg och säga att Folins stora diss av miljöpartiet är den mest ambitiösa på länge i debatten om nygrönhet. Tillväxt och teknikutveckling förbigås lite för mycket, för att de personliga frihetsfrågorna skall räcka till. Även om miljöpartister gärna vill vara lika lättsmält mjukliberala som ungsrostade palsternackor, dras partiet fortfarande lite för långt åt den utvecklingsfientliga konservativa vänstern.

Kanske är det samma drag av utvecklingskonservatism som drabbat Sydsvenskan, när de helt okritiskt låter "turismforskaren" Stefan Gössling komma till tals. Enligt Gössling är långa flygresor enbart till ondo, och vi borde helst tillbringa semestern med cykel och tält. (Nej, det senare skriver han inte rätt ut.)

Handelns, resandet och tillväxtens betydelse för miljön skall inte ignoreras. Men frågan är om höga siffror på något av områdena verkligen är till det sämre. Jordbrukaren i Afrika har troligen betydligt större glädje av vår grönsaksbudget än bonden i Laholm. Troligen har de välavlönade Vellingeborna haft råd att åka längre utanför kommungränserna än moderatledarna. Med tillräckligt bra tillväxt och förutsättningar finns det dessutom utrymme att utveckla de där smarta transportlösningarna som vi bara går att vänta på.

Det är inte alltid självklart vad som är bäst för vare sig miljö eller människor i långa loppet. I synnerhet om perspektivet är tillväxts- och utvecklingsfientligt. Då räcker inte ens de bästaste nygröna ideal till.

---

För att avsluta med ett exempel i min egen närhet; I huset jag precis flyttat in i har man prioriterat ett källarbeläget möbelbytarrum, så man slipper släpa sig två kvarter bort till Myrorna och bedriva handel. Miljöhus.

Kina vill väl bara WoW-spelarna väl?

World of Warcraft har blivit en hetpotatis för det kinesiska regelverket. Vissa vill stoppa spelet helt, något som den senaste veckan verkar ha lyckats mer eller mindre. Om det är intern maktkamp mellan myndigheter som ligger bakom förbudshetsen, eller något annat, kan jag inte tillräckligt om Kina för att veta.

Däremot var det inte länge sedan som landet bestämde sig att storsatsa för att bekämpa onlinespelens skadligheter, och landet försöker regelbundet få bukt med det "datorspelsberoende" som är utbrett i landet. Så utbrett som att svenska (galna) beroendedoktorer använder Kina som ett gott exempel.

Fast det är ju också ett land som ser "internetberoende" som ett allvarligt problem, även om behandlingsmetoderna som elchocker och militärläger börjar ifrågasättas. Här i Sverige har vi förskonats de värsta metoderna, men har ändå beroendebehandlingshemsföreträdare som på fullaste allvar menar att tjejers facebookande är ett samhällsproblem.

Det verkar som att chansen att tjäna pengar på MMO-spel tids nog kommer stoppa WoW-censuren i Kina, men jag skulle inte bli förvånad om spelet får stå ut med att slåss mot beroendekortet ett tag först. De styrande i landet vill ju bara sina medborgare väl, det är ju aldrig dåligt, eller?

(och tack till Daniel för nyhetstipset jag missat)

Bistånd och nätpolitik

Jag försökte svara på vad för nätpolitik som egentligen behövs, och gjorde ett försök till att formulera fyra nätprinciper. Återfinns på bloggen Skiften. Länk här.

I det inlägget länkar jag bland annat till biståndsminister Gunilla Carlssons newsmillartikel om ett förändrat biståndsarbete. Jag var utomlands och såg inte artikeln förrän nu. Trots det blev jag otroligt glad av att läsa den, inte minst eftersom hon lyfter upp min idé om e-bistånd och även refererar till Juliagruppens fantastiska arbete. En liten bekräftelse på att det går att påverka politiken som enskild individ, till och med ett sånt stort maskineri som biståndsarbetet...

En sen rapport från Juliagruppen

Den 19 augusti deltog jag i en paneldebatt på ett seminarium arrangerat av den fantastiska Juliagruppen. Platsen var tekniska museet och det finns en bambusersändning från hela eftermiddagen här. I början av paneldebatten räknade jag antalet i salen till 114 personer, då hade det redan kommit och gått några stycken, och flera tillkom senare under sessionen.

Panelen jag deltog i samtalade om nätaktivism. Joakim Jardenberg, Emma Opassande, Erik Josefsson och jag håller visserligen med varandra i mångt och mycket, men förhoppningsvis var det inte bara givande för oss i panelen, utan även för publiken.

Jag försökte bidra med mitt politiska och opinionsbildande perspektiv, att nätaktivismen måste bli mainstream, och att det inte borde vara krångligt eller svårt att nå ut till våra politiker. Min förhoppning är att nätet kan föra människor närmare varandra, att öppenhet och transparens kan bidra till att vi blir lite mer toleranta mot omgivningen, och att politisk aktivism inte skall behöva vara svårt och krångligt.
Med avstamp i min fusklapp och minnesanteckningar (de fetade meningarna), ska jag försöka sammanfatta mina intryck och mitt bidrag till debatten.

Det krävs öppenhet och transparens från samhället. Kanske det mest självklara och genomgående temat i hela nätaktivistpanelen. Utan ett öppet samhälle med fungerande genomskinlighet mot makten och offentlighetsprinicp mot staten, är det omöjligt att påverka beslut innan de fattas. Öppenhetsaspekten och offentlighetsprincipen. Den svenska älgen att exportera.

Så få regleringar som möjligt. Som liberal tror jag inte att staten är bäst på att sköta samhället. Regleringar måste fattas med medvetenhet och i så låg utsträckning som möjligt. När det gäller öppenhet och integritet borde grundprincipen vara att staten skall ha så lite uppgifter om privatpersoner som möjligt, men att de som finns, skall vara tillgängliga för alla.

Kunskap från politiker. Vi måste opinionsbilda och utbilda våra politiker så att även den som inte är familjär med nätet kan fatta kloka beslut som inte slentrianmässigt bygger på gamla strukturer.

Kluster, kaos och randomness. Nätaktivism består till stor del av arbete i kluster, slump och kaos. Det behöver inte vara blod, svett och tårar för att vara aktivism som gör skillnad. Vi är flera!

Maktdecentralisering. Både rent fysiskt eftersom plats spelar mindre roll, men även strukturellt. Om fler människor får insyn, kan föra information mellan varandra och sprida den vidare blir demokratin mer levande.

Nätet är infrastruktur. Det här avhandlade panelen innan alldeles förträffligt. Jag tror att vi i aktivistpanelen mest höll med.

Vi är deltagare i en ständigt pågående linjär process. Egentligen var det Daniels ord från kvällen innan. Det väcker frågor om vad vi skall förvänta oss av nätet, att anonymitet får fortsätta vara viktigt. Man kan fortfarande vara anonym bortom nätet, och anonymiteten är viktigt för den demokratiska utvecklingen.

Klyftan var ännu större innan deltagarkulturen. Klyftan mellan makten och individen har (i modern tid i alla fall) aldrig varit så liten som nu. Även om det finns ett dåligt maktförhållande mellan den som är van nätanvändare, aktivist eller bara medborgerlig deltagare i det demokratiska samtalet på nätet, och den som tycker att det är svårt och krångligt, är den klyftan ingenting mot den avgrunden som fanns mellan makt och individ före nätet. Det är rätt viktigt att inte glömma bort det när man talar om tekniska framsteg och vikten av bra nätpolitik.

Nätneutralitet och teknikneutralitet. Är det skillnaden mellan ett bra och ett dåligt synsätt på nätet? Teknik kan inte vara neutralt, men nätet skall vara det. Nätets operatörer och transportörer skall inte ha något medlaransvar. Samtidigt måste man ta hänsyn till tekniken när man stiftar regler för att förhindra att döda innovation och utveckling, och tar hänsyn till individers rättigheter och integritet.

Efter panelen hade slutat diskutera öppnades det upp för frågor från publiken. På frågan om nätvänligas roll i partipolitiken svarade jag att man måste stötta vettiga personer i partipolitiken, och att det är lätt att glömma bort hur partiklimat ser ut. Realpolitik handlar om att kompromissa, och man måste tillåta lite tolerans mot dem som vill göra det, även om det kan hända att man förlorar någon fråga på vägen. Samtidigt måste aktivister vara en bra motpol till konservativa partipolitiker, och aktivister måste och skall, alltid driva frågan lite längre, annars finns det inga mål att uppnå.

Under frågostunden talade jag också om den demokratiska potentialen med nätet, att nätet måste bli mainstream och att aktivism måste bli det också. Det får inte vara svårt och krångligt att aktivera sig, och det borde vara våra folkvaldas uppgift att se till att den demokratiska processen fungerar även i ett digitalt format. Alla som försökt förstå sig på EU-byråkratin vet att det är krångligt att hitta så enkla saker som dokument över vad som faktiskt har beslutats. Samtidigt som aktivister knäcker de befintliga systemen, måste vi fortsätta trycka på politikerna att förändra dem inifrån. Byråkratin är inte försvarbar.

En annan av frågorna handlade om hur man hittar balans mellan öppenhet och integritet? Kanske handlar det inte så mycket om nätaktivism, men i samhällsdebatten verkar det ofta som att de två sakerna står i motsatsförhållande till varandra. Jag tror inte det. I alla fall inte om man är lite kritisk mot staten och inte låter den få tillgång till mer än absolut nödvändigt, och att den informationen, i så stor utsträckning som möjligt, också är öppen för alla.

Med mer transparens i systemen får vi tolerans. Förhoppningsvis samma tolerans som när världsliga gränser bryts och människor kommer lite mera närmare varandra. För det är just det som är så fint med nätet. Fler får faktiskt vara sig själva lite, lite, mer. Det tror jag är bra, och får sammanfatta rapporten från Juliagruppen.

Rädda internet!

Den som läser min twitter-feed vet att jag precis flyttat och haft lite problem med internetanslutning. Därför har jag inte hunnit blogga så mycket den senaste veckan, i alla fall inte här. Om du inte läst redan finns min blogg-battle om fildelning och Piratebay med Per Strömbäck hos P3 Nyheter att läsa här. Samtidigt har jag vikarierat på Kvällspostens ledarsida under veckan (och kommer skriva mer där kommande veckor). I onsdags skrev jag tex. om monopol och avregleringar. Finns att läsa här.

Desto viktigare är dock omröstningen om telekompaketet som sker i EU nu på tisdag. Första gången det var uppe till omröstning följde jag vändningarna med Christoffer Fjellner och Eva-Britt Svensson, som slutade rätt okej. Tji fick medborgarna i EU, för nu är samma dåliga förslag om internetavstägningar och filtrerade anslutningar uppe igen. Här kan du läsa ordentligt om hur du kan påverka innan tisdag, och i fredags skrev jag en längre text (i kvällsposten) om varför förslaget är dåligt.

Missa för allt i världen inte Marcin, Isobel och Daniel på samma ämne, och agera för att påverka europaparlamentarikerna som fattar besluten, ring, maila visa vad du tycker! Kanske kan några av de tusentals nya medlemmarna i piratpartiet tillföra någon förändring här också...

ACTA, tullen och internet

I dag skriver jag om ACTA på Kvällspostens ledarsida. DN hade ju en rätt avslöjande artikel för ett par dagar sedan, som motsade rätt mycket av vad de borgerliga i näringsutskottet på Newsmill hävdade att ACTA handlade om. Karin Pilsäter blånekade.

Här kan du hitta det amerikanska dokumenten som läckt, och här finns de kanadensiska. För den som är nyfiken på hur tullens befogenheter att beslagta turistkopior av kända märken fungerar i Schweiz finns det en artikel här. Jag skulle tippa på att det är något liknande som ett skräckscenario-ACTA skulle fungera.

För den som skulle tvivla på att ACTA inte skulle handla om utökade tullbefogenheter eller handla om internetreglering, rekommenderas i synnerhet de kanadensiska dokumenten, där det finns en lista över punkter som diskuteras och förhandlas. Ett par av dem låter så här, min fetstil:

- "Provide customs authorities with ex officio powers to target, detain, seize and destroy counterfeit and pirated goods, as well as circumvention devices"

- "Provide customs authorities with ex officio powers to seize and destroy products confirmed to be counterfeit at the request of IP owners"

Hax skriver här, Isobel här och Karl Sigfrid här.

Graner lugnar svenska folket

Opassande gör mig uppmärksam på att det är statssekreterare Magnus Graner som sköter ACTA-förhandlingarna. Han har tidigare arbetat med att ta fram Ipred-lagen. Om den sa han klämkäcka saker som "det finns visst utrymme att prioritera detta och samtidigt prioritera alla andra brott vi redan prioriterar idag" och "man har rätt att få betalt för det man skapar".

Nu menar Graner att vi inte skall oroa oss för ACTA-förhandlingarna. Jag känner mig genast så mycket mer lättad.

Med Kina som föredöme

Jag var i Istanbul förra veckan, och fick ofrivilligt bråka en hel del med internet. Inte så mycket för att jag inte kom fram till vissa sajter. Förutom ett notoriskt error vid msn-uppkopplingsförsök på universitetsanslutningen jag satt vid ett par gånger, hade jag inga problem med att komma in på vare sig youtube, bloggar eller några andra sajter. Däremot fick jag berättat för mig att bland annat youtube var förbjudet, men att alla besökte sajten ändå.

Mina bråk med internet bestod snarare av att det fanns så dålig tillgång till det. På konstfakulteten hos ett av landets största universitet var uppkopplingsmöjligheterna begränsade till en bemannad datasal med åtta datorer och ytterliggare ett par tp-kablar för laptops. Trådlöst internet var helt förbjudet (på alla landets universitet t.o.m.?) på grund av "säkerhetsrisken". Utanför datarummet stod minst lika många datorer med tillhörande plattskärmar, en stor vägg-tv och projektorer, upptagna med att screena videoinstallationer på vägen till hål-i-marken-toaletten längre bort i samma korridor.

Jag är därför inte så förvånad över att DN berättar om Turkiet och Australien som de värsta internet-censur-länderna. Jag är mer förvånad över att inte mer sägs om den kontroll som håller på att ske här. Ekonomiska partsintressen får orimlig makt över simpla kopior och systemet närmar sig en stor A.I.-inspirerad Dr. Know (fast utan en snygg prostituerad Jude Law som kan hjälpa oss att betala).

Till skillnad från Turkiet, där spärrar är enkla att ta sig förbi, håller vi i Sverige på att bygga upp ett kontrollsystem, så omfattande att spärrar både kan bli olagliga och verkningslösa. FRA-lagen har redan gett Försvarets radioanstalt möjligheten att övervaka allt i realtid. Datalagringslagen påtvingar lagring av all trafik, Ipred ger privata intressen rätt att registrera personuppgifter och dödar de få öppna nätverk som finns kvar. ACTA-avtalet skall vi inte ens gå in på.

Förhandscensur blir överflödigt då allt fler idkar självcensur och undviker kontroversiella sajter för att slippa alla eventuella misstankar. Fast, för att citera Liza Marklunds senaste krönika: "Det går att sätta filter på nätet, kineserna klarar det ju".

Filter på nätet är aldrig okej. Vare sig det handlar om censur eller övervakning.

Hur man pratar bort ett valresultat

Jag har inte engagerat mig något särdeles i frågan om ny EU-konstitution, utan grundar hela min EU-syn på att så få områden som möjligt skall vara överstatliga. Därför är det rent ut sagt skrämmande att läsa hur Margot Wallström i en intervju helt pratar bort frågan om det finns någonting unionens medborgare kan göra om de inte vill att förslaget på ny konstitution skall gå igenom.

Hela utdraget som följer är saxat från HAX (som också har videoklippet). Två svenska översättningar finns; här och här.

GE = Gavin Esler, BBC Newsnight
MW = Margot Wallström

GE: ...and I'm joined now from Brussels by Margot Wallström, vice president of the European Commission. And your boss, José Manuel Barroso said that the treaty isn't dead, the treaty is alive. Can you explain to voters what they have to do to kill it?

MW: (3s pause) I think, first of all, if we are serious about democracy I think we have to understand why the Irish people voted no. That must be, sort of, the first stage, and this is what the Irish, and what we will contribute to, to do until the heads of states and governments meet.

GE: Presumably they voted no because they don't like the treaty, but you boss is saying...

MW: Well, you don't know that!

GE: ...will go on. I'm just asking you: what would they have to do not to have it?

MW: I think you just have to find out and that the Irish government will make the analysis and we will also, through the Eurobarometer, try to find out more.

GE: ...but are there anything?

MW: ...exactly as we did after the French and the Dutch votes as well. And the answers were very different actually, if you compare what the voters in France and in the Netherlands said, so thats the...

GE: Well they said no! ... but is there anything voters could do...

MW: ...first stage and then they'll have to discuss what to do.

GE: But is there anything voters could do to get rid of this treaty? ...in a democracy?

MW: In a democracy, then you listen to the concerns, and you see is there anything we can do to meet those concerns? What, exactly, was it that they were worried about and made them say no?

GE: ...but you see...

MW: And the political leaders have invested so much political capital and time and energy to try to get a new machinery, to make the EU work better. So ofcourse they will not give up easily. They will try to find...

GE: ...right...

MW: ...a way forward because we need to make it more democratic and more open... and more effective.

GE: ...but do you see, the fundamental problem here is that many voters throughout Europe think that the EU is an undemocratic imposition. And they don't object to membership of the EU, they just object to the way it's been run and things are imposed on them. And when voters say no you say we gonna go on and on and try find a way to make you say yes.

MW: No. I think that what we have done here is ofcourse that member states decide themselves on how they want ratify a new treaty. All the leaders have ofcourse signed up to this particular treaty and in Ireland, according to the national constitution, they have to have a referendum. And if there is 18 member states having said yes...

GE: Without asking the voters!

MW: ...and one member state said no, then I think all member states will want to have a say in all of this and ofcourse you have to analyze why there was a no. Is there anything we can remedy? Is there anything that can be corrected? And that analasis has to take place first of all.

GE: But to go back to the point: for the voters, the only voters that have had a say on this treaty. The only ones, the Irish voters. Very intelligent, very well informed people. Quite a big turnout. They said no and yet the process still goes on. So therefore... That is absolutely what people mean by the democratic deficit.

MW: But lets leave it to the leaders to discuss whats to do in a situation like this. And remember, the problems, they have not gone away because the Irish have said no. The problems of a european union with a democratic deficit, with a number of new challenges, with 27 member states and not 12, and with a machinery that was designed for 12 and not 27 the problems have not gone away. And this is still what we expect our political leaders to tackle. If we want to be effective fighting climate change or dealing with high oil prices then we better equip the European Union to do that. Effectively and more democraticly. And that was the starting point of this whole discussion and I think thats where we have to focus our efforts right now.

GE: Ok. Margot Wallström, thank you very much for joining us from Brussels.

---

För övrigt borde krig vara någonting som genast förpassas till fiktionens värld. Skjuter på varandra gör man i spel - inte IRL.

Med ett leende på läpparna

För det allra mesta skriver jag om saker jag tycker är fel, och när staten beslutar om förslag jag inte gillar. Största anledningen till det är att det den senaste tiden varit rätt kassa beslut på områdena kultur och it, som jag ofta skriver om.

Men, ibland träffar även regering och riksdag rätt i beslutsdjungeln, och då bör man berömma det också. I dag fick jag ett stort leende på läpparna när jag såg att vi äntligen förbjuder klusterbomber (såna där som ofta träffar fel och inte detonerar på en gång), och att regeringen klubbat igenom arbetskraftsinvandringsförslaget.

Visst, inget är perfekt. Det finns fortfarande en massa andra regeringar som också borde ta sitt ansvar för klusterbomberna, och Sveriges beslut tog onödigt lång tid, men nu är det äntligen taget. När det gäller arbetskraftinvandring lyser de behövliga reformerna för de papperslösa med sin frånvaro, men det är långt bättre än dagens regler.

Nu ska jag fortsätta vara glad en stund och återkomma med klagomålen nästa vecka.

Går FRA och rättsäkerhet att förena?

De senaste veckorna och månaderna har FRA-debatten handlat om myndigheten och statens befogenheter. Försvararna av lagen har berättat om alla inskränkningar som finns för att skydda medborgarnas integritet, och vi har lärt oss att en FRA-lag kommer hjälpa både våra utlandsstyrkor och kampen mot terrorister.

Vi motståndare av lagen har fyllt på med tekniska argument emot signalspaning i kabel, och försvararna av lagen har bemött den med ungefär samma tekniska argument, vad stat och myndigheter inte får göra.

Med de nya inskränkningarna i lagen har vi fått lära oss ännu fler saker som FRA inte kommer få göra.

Rasmus på Copyriot menar att FRA-frågan är binär. Antingen signalspanar FRA i kabel, eller så signalspanar FRA inte i kabel. Några vill inte signalspana i kabel alls, några tycker det är okej med de förslag till lag som finns nu, och några andra kanske kan tycka det är okej efter en till utredning.

Själv tycker jag det är dags att försvararna av signalspaning får försvara sig lite, och berätta varför vi skall signalspana i kabel överhuvud taget. Vad är det FRA skulle kunna åstakomma genom signalspaning utan massavlyssning? Går det att signalspana utan att samtidigt ha tillgång till all information? Varför förtjänar FRA en enda till skattekrona från mig och resten av befolkningen?

Terroristbekämpning, informationsutbyte länder emellan och hjälp till utlandsstyrkor har varit potentiella områden för FRA. Kommer det med de nya formuleringarna fortfarande kunna syssla med det? och i såfall hur? Var finns den person som tekniskt kan förklara för mig hur FRA är effektivt, och försvara myndighetens existens, om nu FRA är så rättsäkert med folkpartiets nya formulering?

Eller, är det så enkelt, att det är samma FRA-lag som tidigare, bara förpackad i några finare formuleringar?

Mat och fattigdom

Det här är läsvärt om varför vare sig EU:s jordbruksstöd eller Zimbabwes diktator Robert Mugabe löser någon världssvält. Snarare tvärt om. Vårt svenska vurmande om närproducerad mat behöver inte vara så mycket bättre.

Var finns drevet och hetsjakten på FRA-lagen?

I dag är det exakt två veckor tills "Proposition 2006/07:63 - En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet", även kallad "FRA-lagen" röstas igenom i riksdagen.

Att lagen kommer röstas igenom råder det inga tvivel om. En stor majoritet av partierna i riksdagen är för förslaget, även om Socialdemokraterna hellre skulle vilja ha sina egna formuleringar. Om de liberala riksdagsledamöter som finns kvar, skulle ta och lägga ner sina röster, eller rösta emot förslaget den 17 juni, spelar faktiskt inte någon större roll. Om de skulle lyckas fälla förslaget kommer det återkomma, med socialdemokraterna som medförfattare, och i allra värsta fall efter valet 2010 och Thomas Bodström som avsändare.

Vid dagens ja till förslaget i försvarsutskottet ville nämligen oppositionen inte helt kasta det i papperskorgen, utan "att regeringen ska utreda saken bättre och återkomma till riksdagen". Den som trodde att socialdemokraterna var bättre i frågan än sittande regering bör läsa den här motionen av herr Bodström som klart och tydligt skriver så här om FRA-lagen:

"Vi inser att det finns ett behov av att kunna signalspana också via kabel för att skydda Sverige och svenska medborgare från grov brottslighet som terrorism."

Sossarna och alliansen sitter i samma båt.

Det är två veckor kvar till omröstningen i riksdagen som kommer ge försvarets radioanstalt rätt att avlyssna och övervaka all telefon- och internet-trafik. Personligen är jag en stor motståndare till förslaget, men jag vet inte om jag önskar mig ytterligare en uppskjutning av förslaget, stödd på konstjord andning. Riksdagsmajoriteten för att övervaka oskyldiga medborgare är helt enkelt för stor.

Det som verkligen skulle kunna förändra läget inför omröstningen om två veckor vore ett gammalt traditionellt mediedrev. Än så länge har tidningarna, med ett fåtal undantag, varit tysta. Var är kvällstidningsjournalistiken när den verkligen behövs? Var finns löpen om "hetsjakt på oskyldiga", "massövervakning" och "yttrandefriheten hotad". När det i går var tryckfrihetens dag skanderades det ut en bild över hur bra det var i Sverige, trots att FRA-lagen kommer påverka både källskydd och yttrandefriheten. Var är de långa skandalartiklarna om FRA?

För utan en riktig opinion i landet som dissar det där med massövervakning, handlar frågan om FRA-lagen endast om avsändare. Och finns det något som är värre än en FRA-lag om övervakning, så är det en FRA-lag om övervakning som Thomas Bodström står bakom.

---

Om ni inte redan läst vad Oscar Swartz, Rick Falkvinge, Emma Opassande, Christian Engström eller Projo har skrivit på ämnet, så gör det. NU.

Schlager är visst politik

Under gårdagens Eurovision Song Contest nämnde kommentatorerna hur arrangörerna försökt tona ner de politiska kommentarerna under festivalen. De lyckades de bra med, men oavsett hur man vinklar det, är schlager minst lika mycket politik som sport. Om inte mer.

Första ESC vanns av Schweiz tack vare röstfusk bland domarna, och under festivalens gång har röstsystemet utvecklats från jurygrupper till folkomröstningar via telefon. Diktaturen Vitryssland brukar uppmärksammas som ett land som fortfarande låter en jury rösta istället för folket, men hur det var i år, vet jag faktiskt inte. Kanske har det blivit, eller är på väg att bli, telefonomröstningar även där.

Israels deltagande är en annan het fråga. Både socialdemokratiska riksdagsledamöter som Monica Green, och mer vänsterreaktionära som Motkraft ifrågasätter landets deltagande. Nu är Israel med i festivalen eftersom de också är med i EBU som är en tvbolags-sammanslutning mellan länder i europa, mellanöstern och nordafrika. Libanon, som är EBU-medlem var nära att delta i schlagerfestivalen 2005, men blev diskade och fick tre års avstängning då de vägrade visa Israels bidrag i direktsänd tv. Palestina förhandlar också om att få vara med i festivalen, men uppfyller än så länge inte alla krav för att få vara med i EBU.

Samtidigt är Eurovision en festival som bryter gränser. Transsexuella schlagerdivor, ukrainska revolutionspolitiker, hbt-manifestationer i öppningsnummren och en konservativ utrikesminister som kommentator. Eurovision sätter Georgien på samma scen som Ryssland, Albanien på samma scen som Serbien och Vitryssland på samma scen som demokratier.

I år vann Ryssland. Med tanke på landets totalitära utveckling vore det ännu mer relevant att prata politik i stället för att undvika det i samband med schlagern. De politiska ungdomsförbundens OS-bojkotter hade gärna fått smitta av sig på schlager i Moskva, inte för att jag tycker att någon bojkott behövs, utan för att sätta fokus på utvecklingen i det stora landet i öster. Dessvärre tror jag att ord som "männskliga rättigheter", "yttrandefrihet" och "tjetjenien" kommer vara frånvarande i samma stycken som "schlager", trots att vi nu har en utmärkt möjlighet att sätta fokus på Ryssland.

---

Till sist tycker jag det är konstigt att de lettiska piraterna inte fick mer poäng, och Georgiens bidrag borde åtminstonde nått topp-tre.

Statlig medmänsklighet

Äntligen kommer det förslag om arbetskraftinvandring vi är många som har väntat på. Det är regeringen som har gjort upp med miljöpartiet (all heder åt mp) om att det både skall vara möjligt att komma hit för att arbeta, och omöjligt för migrationsverket att tvinga tillbaka någon som har arbete.

Kalle Larsson för vänsterpartiet är positiv till förslaget men kritiserar också:

"För det första ger förslaget ingen garanti att arbetsgivaren måste följa kollektivavtal. De skriver bara att de ska följa praxis, vilket är ett svagare uttryck."

Han glömmer att det inte är lag på kollektivavtal för svenska arbetstagare heller, men vänstern kanske vill ha hårdare regler för människor med annan bakgrund?

Socialdemokraterna tycker heller inte om förslaget, och Sven-Erik Österberg vill att arbetsförmedlingen skall avgöra ifall man behövs på arbetsmarknaden eller inte (och hur många har fått jobb genom ams, egentligen?) och kritiserar förslaget:

"Det innebär att vi skulle kunna ta hit arbetskraft trots att den redan finns i landet. Det handlar i grunden om respekt för dem som redan är här. Det vi vill ha är ordning och reda."

Österberg tycker alltså det är okej att tex. utvisa människor som har arbete och bor i landet (om de tex. får avslag på en asylansökan), bara för att det kanske finns någon annan i landet som skulle kunna ta arbetet. Vi har ett till parti i det här landet* som heller inte vill bevilja arbetstillstånd om arbetskraften redan finns i landet. Det partiet börjar också på "s" och slutar med "demokraterna".

Öppnare gränser behöver vi inte bara för det rena ekonomiska behovet av mer arbetskraft, utan också för medmänsklighetens skull. Det borde vara var människas rätt att kunna få röra sig fritt, och bosätta sig där den vill. Om man dessutom kan stå för sitt eget uppehälle, så borde det inte finnas en enda rimlig anledning till att förbjuda någon att göra det.

Att arbetstillstånd dessutom ska bli möjligt att söka inifrån landet, borde dessutom öppna upp för alla de papperslösa som i dag lever i landet.

Förslaget är oavsett ett viktigt steg i rätt riktning för regeringen. Ett stort hinder för människors frihet rivs, och för många blir det en portion medmänsklighet istället för förbud. En förändring, som tack vare uppgörelsen med miljöpartiet förhoppningsvis kan bli bestående även vid eventuella maktskiften.

I dag gillar jag alliansen.

Fler bloggare på samma ämne hittar du här.

Hur kan de sova på nätterna?

Papperslösa är de människor som hör till de mest rättslösa i vårt svenska moderna samhälle. Inte ens något som grundläggande mänskliga rättigheter gäller, om du av någon anledning inte kan visa upp rätt papper.

Som papperslös är "omedelbar akutvård" det enda du kan räkna med, men inte ens den är ovillkorad, utan personen i fråga krävs på hela kostnaden efteråt, bara för att den inte kan visa upp rätt papper. Till och med USA, som ofta kritiseras för sitt sjukvårdssystem skriver av akutsjukvårdsräkningarna för den som inte kan betala.

Men det är inte bara den omedelbara akutvården som är nödvändig. Om man inte får tillgång till den vanliga sjukvården för att man inte klarar av att betala hela kostnaden (som är långt högre än egenavgifterna), kan det ha lika dödliga konsekvenser.

Om detta skriver ett antal personer på dagens brännpunktsida i SvD. Mänskliga rättigheter gäller oberoende vilka papper man kan visa upp, och även om det finns några landsting som tagit saken i egna händer, så har vi fortfarande ett regelsystem för papperslösa som är under all kritik.

Förutom folkpartisterna Helene Odenljung och Ulf Nilssons debattartikel i GP för några veckor sedan, har det varit tyst i frågan från allianspolitiskt håll. Regeringen har nyligen antagit en proposition om vård för asylsökande, som inte omfattar de som lever gömda eller är papperslösa. Trots att man där hade chansen att rätta till ett grundläggande fel.

Var är de högljudda protesterna från kristdemokraterna och folkpartiet? Varför kan en fråga som könsneutrala äktenskap(som trots allt bara handlar om vad man skall kalla någonting för) nästintill orsaka en splittring i alliansen, samtidigt som brott mot mänskliga rättigheter bara verkar generera tystnad? Var är medmänskligheten? Var är försvaret för alla människors lika värde?

Men, det är väl lätt att blunda för mänskliga rättigheter, om man tror det kommer kosta att upprätthålla dem.

Barack, Hillary och de stängda gränserna

I morgon bitti finns det stor chans att vi har lite större koll på vilka två kandidater som det amerikanska presidentvalet slutgiltigen kommer stå emellan. Jag har tidigare skrivit om hur jag inför supertisdagen i början av februari trodde det skulle stå mellan Obama och McCain, och kanske kommer jag få rätt. Återstå att se.

Hur som helst, så är Hillary Clinton populärast bland svenska kvinnor. Det har Timbro tagit reda på (och "Come to think of it" skriver mer). Detta trots att Hillary på en höger-vänster-skala ligger mer till höger i ekonomiska frågor än vad Barack gör. I alla fall om man skall tro "Political compass". Själv har jag inte någon kandidat som ens ligger i samma fyrkant som jag gör (nedre högra).

Nu är det dock svårt att dra några för stora slutsatser med tanke på hur den svenska mediebevakningen ser ut. Jag som ändå läser de flesta artiklar jag kommer över om USA-valet och räknar mig som hyfsat intresserad, kan ändå inte riktigt säga vad vare sig Hillary eller Barack egentligen vill. I stället låter det som att man rapporterar om och skriver om ett sportevenemang där bästa kapplöpningshästen kommer vinna.

Någon nämner frihandelsfrågan som viktig, och man bör faktiskt inte glömma bort, att det är demokraterna som tävlar om vem som vill stänga gränserna mest.

Illegala och legala människor

Om någon mer som jag, läste DN:s reportage om härskartekniker, och vill se ett stort urval av dem, så rekommenderar jag debatten från senaste Uppdrag Granskning.

Luf-ordföranden Frida Johansson Metso är fantastiskt bra, och de gubbar som debatterar emot henne (Littorin, Ohly, Olausson och Österberg), verkar inte vilja förändra sig det minsta, utan försöker bara styra debatten runt henne.

Försöken till ignorans blir bara plumpa, och Frida Johansson Metso är lysande när hon försvarar öppna gränser.