Bob Came in Pieces

Jag må vara en sucker för fps-spel och blod, men jag gillar andra spel också. Ett gäng gamla vänner från min tid på Högskolan Skövde har börjat kläcka ut spel på riktigt, och det senaste av Ludosity Interactives spel är Bob Came in Pieces.

Det är ett gulligt spel som får en att känna sig sådär som en nioåring, och har den fantastiska fördelen att man slipper hoppa omkring, utan flyger sig fram. För ynka 68 kronor och 26 öre (eller vad än växelkursen blir för tillfället) kan man inte bara stödja en bit svensk spelindustri, utan också få ett beroendeframkallande PC-spel utvecklat av några av landets mest nördiga och lovande speldesigners.

Jag klarar dessutom spelet på netbook, och fastnar man ska man inte glömma bort att trycka enter. Så vet ni det. Köp och spela!

---

Sist jag skrev om ett spel som delar av det här gänget gjort blev jag mutad med en öl. Denna gången har jag fått mitt namn i credit-listan (och kanske en öl också, om tillräckligt många köper spelet och mina vänner inte behöver pengarna till tråkiga saker som mat och skosnören). Det ni!

Svalan har lyft

I går kväll var jag med i Inkonst-tv här i Malmö, och höll en kort monolog om bland annat FRA. Sändningen verkar inte ligga kvar på nätet, men borde dyka upp här någonstans inom en inte allt för avlägsen framtid. Eftersom ämnet är aktuellt (i dag kopplas FRA in kablarna), får ni här ungefär vad jag sa, i textform:

---

Varför är kameror den lösning som ses som bäst, när det gäller att förhindra överfallsvåld? När det är bevisat att gatlampor hjälper så mycket mer? Skall man verkligen känna sig trygg när man vet att någon hela tiden tittar? Det, verkar i alla fall staten tycka. ”Kameraövervakning för din säkerhet” så står det på informationsskylten jämte uppsatta videokameror runt om i stan.

Kameror, uppspikade i butiker och på offentliga platser, är en tydlig form av övervakning. Vi kan se kamerorna, och vi vet att vi är övervakade.
Vad som inte syns lika tydligt är den digitala övervakning som blir allt mer utspridd. Den som bevakar och övervakar nästintill all kommunikation som sker via ett längre avstånd. Jag tänker på mobiler och på nätet. För i morgon, den första december, kopplas kablarna in till FRA, Försvarets Radioanstallt.

FRA kommer övervaka all digital kommunikation i realtid. Uppgifter samlas in, och i värsta fall lämnas vidare till tredje land. Personer som befinner sig innanför sveriges gränser skall vara skyddade från FRA:s stora fisknätsfilter. Men alla som rör sig på sajter som står på plats utanför sverige, det vill säga i princip alla som använder nätet, riskerar fångas upp, om än bara för en liten stund.

Uppgifter som rör svenska medborgare kommer troligen förstöras. Men om man råkar komma från fel plats, eller prata med fel personer, behövs det inga särskilda skäl för att FRA skall få spara på våra privata samtal. Med FRA får vi en myndighet som får lov att föra register över uppgifter som rör sexualitet och politiska åsikter. Säpo får ta del av dem, och med bara ett par små uppluckringar av dagens regler, kommer även myndigheter som migrationsverket att få del av samma uppgifter. Det är inte en dystopi, för så löd det ursprungliga förslaget.

FRA-kablarna kanske inte kommer drabba dig och mig personligen, men det är ett litet steg i helt fel riktning. Vad som sällan nämns i debatten, är att vi redan i dag, inom ramen för hemlig teleavlyssning, har gett staten möjlighet att spåra vår digitala kommunikation. Polisen får läsa mail och digitala konversationer från personer som inte är misstänkta. Och det räcker om de råkar ha kontakt med ”fel” människor. Faktum är att lagarna kring teleavlyssning inom vårt egna land är lösare reglerat, med färre skyddsnät, än den stora massövervakning som startar i morgon.

Minaretförbudet i schweiz, slöjförbud och övervakningskameror som ser till att folk beter sig enligt normen. Skolan är redan där. Föräldrar, elever och rektorer vill ha fler kameror. Skadegörelse används som argument. Men det blir lätt att använda kamerorna för att inskränka i den personliga integriteten, se till att ett slöjförbud efterhålls, eller hålla koll på vilka personer en elev träffar eller umgås med. Eller varför inte, vem som snackar skit om läraren?

Intoleransen och övervakningsivern drabbar ofta kvinnor först. Det är ju en grupp som skall skyddas. Offerstigmatiseringen är total. Kamerorna på möllevången försvaras för att tjejer skall slippa bli våldtagna, register på nätet skall fånga sexförbrytare, och teleavlyssning skall förhindra trafficking. Alla är hedervärda mål, men de helgar inte medeln.

Med fel person bakom övervakningsstationen riskerar övervakningen som trygghetsskydd slå tillbaka mot dem som är utsatta. Personen som flyr undan en misshandlande partner får svårare att gömma sig. Personer som flyr ifrån förtryck på grund av sitt kön eller sexuella läggning riskerar se sina privata uppgifter lämnas vidare till tredje land. Och i värsta fall klassar svenska myndigheter dem inte tillräckligt illa ute för att få stanna.

Nätaktivisternas kommunikation övervakas, och den som råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle riskerar att råka illa ut. Förtroendet mellan en troende och en präst riskerar bli någonting öppet som fler får ta del av. Det blir svårare att prata om känsliga saker på distans.

När datalagringslagen gick igenom i tyskland slutade människor prata om känsliga saker via nätet. FRA skummar igenom all information, och även om det är hårt reglerat idag, riskerar skyddsnätet luckras upp i morgon. Vi lever under de små stegens tyranni, och det gäller att säga stopp redan nu, innan vi hamnar i en skyddad kontrollerad värld där friheten är liten.

Integriteten är allt vi egentligen har.

Real blood is for suckers

När jag befann mig i mina unga tonårsår fanns inte Twilight-böckerna. Hade de funnits hade jag säkerligen slukat dem med stormfart, och varit en av alla de där tonårstjejerna som protesterat högjutt mot filmernas 15-årsgränser, och deltagit i hysterin om vilken av filmhunkarna som är sexigast.

I stället var vampyrer satta på undantag. Anne Rices böcker blev visserligen till film, men lite tidigare än min tonårsperiod satte igång, och jag fick således klara mig med Buffy. Huvudrollen som visserligen förälskade sig i en blodsugare, men som hade till livsuppgift att döda dem, och där den i dag utbredda vampyrromantiken var nästintill obefintlig.

I dag slår Twilight-filmerna biorekord, får tonårstjejerna att köpa fantasyböcker, och True Blood är en hyllad teveserie även bland de finkulturella kritikerna. Den manliga snygge vampyren som förälskar sig i den lite udda, söta tjejen, blir till en fängslande historia där det fysiska begäret står ovanligt högt i kurs.

För även om Twilight-böckerna är skriven av en konservativ mormon, är de en del av en våg med vampyrberättelser där den kvinnliga sexualiteten står i fokus. I True Blood behöver huvudrollerna kämpa emot en kaskad av fördomar och omgivningens negativa attityder, men det är den mänskliga tjejen som drömmer om, och förför, den äldre gentlemannavampyren.

Vid en första anblick är vampyrhistorierna tämligen könsstereotypa. Yngre oskuldsfull kvinna förälskar sig i äldre man med superkrafter. Det trevliga med den senaste vågen av vampyrberättelser är att liknelsen tenderar att sluta där. Den yngre kvinnan är ofta lite udda, kanske besitter egna superkrafter, är kaxig, och platsar inte in i den vanliga anonyma trista tjejrollen. Hon ser ofta bra ut, men var inte den coolaste tjejen i klassen. Den äldre mannen har visserligen superkrafter, men innehar samtidigt ett gäng svagheter (som ofta gör att han själv behöver bli räddad av den yngre kvinnan med jämna mellanrum), dessutom besitter han ofta ett skarpt intellekt, till följd av alla ensamma nätter i öde bibliotek under 1800-talets tidiga decennier.

Eftersom att vampyrer redan är förföljda och förtryckta av samhällsnormer brukar de vara liberala i synen på frihet och moral. Dekadens och individualism dominerar, i synnerhet de myter som har löst blodproblemet.

Och visst är de snygga?

En dag efter Moving Images

I går arrangerades mediebranschkonferensen Moving Images i Malmö. Med talare som KG Hammar, Carl Johan de Geer, Eva Hemmungs-Wirtén och Clay Shirky var det en snabbt förfluten dag, med ett fantastiskt brett innehåll.

Mediebranschens framtid var ett av de hetaste ämnena. Sociala medier dök upp flitigt, och Leo Nordwall talade om deltagarkultur och hur saker och fenomen från nätet dyker upp allt mer afk. Upphovsrättsfrågor ventilerades och debatterades. Talarna verkade vara rörande överrens om att dagens system har problem, och att synen på verk och upphovsrätt måste förändras. Bland annat talade KG Hammar om kulturell allemansrätt med både friheter och skyldigheter. Hemmungs-Wirtén resonerade kring efterskörd, och hur viktigt det är med sedvanjerätt, men hur sådana historiskt har inskränkts stegvis.

Framtiden är social. Tvåvägskommunikationen tar över allt mer, och det krävs inte längre dyra investeringar alá gutenbergska tryckpressar för att nå ut med ett budskap eller nyhet. Ledarskapshierakier försvinner sakta och deltagarkluster tar över en stor del av medielandskapet. Individer i kollektiv, och utveckling som sker tillsammans utan något direkt styre formar samtiden, där den som står utanför etablisemanget är den som är marknadsledande. Det pågår en värdeförskjutning bland intellektuella varor och tjänster, och framtidens ekonomiska system är fortfarande ovisst.

Ett ord för framtidens medievärld: spännande.

Tjugoen tegelstenar skräpfantasy

Ingen av David och Leigh Eddings böcker är sådär kvalitativt fantastiska. Däremot innehåller de alla fängslande berättelser, obeskrivlig charm, och humor som fångar tolv-trettonåriga smygnördar in i fantasyvärlden.

Jag kommer aldrig att läsa om de tjugoen tegelstenarna jag hann läsa innan jag gav upp (alla fantasyverk som fanns att tillgå mellan typ 97-01), men Eddingsböckerna har ändå en speciell plats i min fantasysjäl. De var tjocka, underhållande, och pratade vuxenspråk med läsaren. Så här i efterhand kan jag kanske konstatera att det hade funnits betydligt smartare och bättre böcker som var minst lika intressanta att ägna alla timmar bokläsande åt, men då, när jag tog den första boken i handen, hade jag ingen aning om det. Böckerna om Belgarion och Belgarath var som en fantastisk godispåse med knark, och jag var mer beroende än dagens wow-pundare. Då hade jag ändå redan tidigare plöjt alla sju narniaböckerna, och läste härskarringen som nio-tioåring.

Polgara var min superhjälte. Den vackra trollkarlskan med övernaturliga krafter, en kaxig attityd och matlagningsskills fick funka som förebild framför tråkiga mespojkar som Belgarion. Polgara, och systerkaraktärern Sephrenia, var trots den stereotypa schablonbilden befriande starka, utan att för den sakens skull förvandlas till karlar.

Eddings skrev hellre långt än kort, och komponerade medvetet kommersiellt gångbar litteratur. Rivas skrifter är en cynisk uppgörelse med genrén, och kanske en av de bättre lathundar till mainstreamfantasy som skrivits. Någonstans i början av den boken hävdar han att man måste bli intresserad av en bok inom de första hundra sidorna, annars kan man lika gärna sluta läsa den - en tumregel jag följt sedan dess (möjligen med undantag för brott och straff).

Det är lätt att underskatta Eddings böcker. Kanske för att de så här några år i efterhand känns som alldeles för många bortslösade timmar på lite för dålig litteratur. Trots det fanns det något i alla historierna som gjort att så många har fascinerats av dem år efter år.

David och Leigh kunde underhålla.

Till minne av David Eddings, 1931-2009.

Second life och sociala medier

I dag skriver jag en ledare i Kvällsposten om sociala medier, den skiftesföreläsning som var på Malmö Högskola i måndags, och om Malmö stads Second Life-satsning. Artikeln finns att läsa här.

Spelvåldsförbud är visst moralpanik

Av någon anledning har det lyckats blossa upp en spelvåldsdebatt, där några dåligt pålästa personer moralpanikrasat över några interaktiva scener och lyckats provocera fram ett smått ironisk diskusssion om en fråga vi andra begravde för tio år sedan.

Kristdemokraten Anders Bergsten skriver på svt opinion om spelvåld, drar in ett förlegat fem år gammalt uttalande från forskaren Frank Lindblad som inte alls handlar om spel utan om videovåld, blandar med lite spelmissbruk och sätter sig över den forskning som finns och menar i kraft som kristdemokratisk kommunpolitiker att han vet att dataspelsvåld visst är farligt.

Jag har gjort ett utförligare inlägg om Frank Lindblads dataspelsforskning här, och ni har väl inte glömt Anders Bergstens spelförbudsivrande och nazist-jämförelser som han skrev förra året?

Journalisten och socialantropologen Charlotte Celsing skriver på newsmill om att "alla skolmassakrar" ("alla" upprepas tre gånger i artikeln) har begåtts av "killer-spelare". Tydligen har det undgått henne att den värsta av dem alla, mördaren vid Virginia Tech-massakern inte spelade några som helst våldsamma spel. Ska man hårddra statistiken byggt på det, borde det snarare leda till att det är större risk för att unga killar som inte spelar våldsspel blir massmördare, än att unga killar som spelar våldspel blir det.

Celsing hänvisar till tveksamma forskningsrapporter skrivna av forskare som på förhand haft en negativ syn på spelvåld och använt sig av metoder som knappast kan anses representativa för vardagligt spelande. Dessutom missar hon helt och hållet att det faktiskt finns positiva effekter av att spela våldsamma dataspel, inte minst för att de ger spelaren möjlighet att avreagera sig och bli mindre aggressiv. Likaså har hon missat att antalet unga våldsbrottslingar faktiskt har minskat de senaste åren.

Dataspelsbranschens Per Strömbäck gör ett tappert försök till försvar av spelen i tisdagens Debatt på Svt. Janne Josefssons avsky mot våld i spel var överhängande i hela programmet, och även om Strömbäck lyckades med konststycket att slänga en känga på fildelning mitt i debatten, var det ett bra klart och tydligt försvar mot både censur och nymoralism.

Folkpartisterna Cecilia Wikström och Camilla Lindberg håller också ett försvarstal för yttrandefriheten och mot censur. Jag hoppas att de kan få regeringen att inte bara avskaffa biografbyrån, utan också hela lagen om olaga våldsskildring.

En gång för alla; Det finns inga belägg för att våld i spel skulle vara farligt. Kan vi släppa den eviga våldsdebatten nu, och diskutera något viktigt i stället?

---

Till sist: Louis Vuitton stämmer Google för att de inte trivs med sökresultaten. Kullenberg och Sidvind har tagit sig an en tysk dom om datalagringsdirektivet.

Slopad biografbyrå eller slopad censur?

Det verkar som att filmcensuren är på väg att försvinna. Det har läckt ur utredningen kring Statens Biografbyrå, och tydligen är Kristdemokraterna okej med att skrota myndigheten.

Inte en dag för tidigt om det nu går igenom. Själv hoppas jag på att utredningen inte bara föreslår en nedläggning av Biografbyrån, utan också en gång för alla skrotar lagen om olaga våldsskildring. För utan biografbyrån kan "förråande" filmer hamna hos justitiekanslern och förbjudas och bötfällas i efterhand, eftersom lagstiftningen om olaga våldsskildring fortfarande finns kvar och moraliserar över vad vuxna människor vill titta på.

I höstas skrev jag en krönika om filmcensuren och skrev inför det ett mail* till biografbyrån och frågade om vad de egentligen hade klippt och förbjudit de senaste åren. Det visade sig att de visserligen inte förbjudit någon icke-pornografisk film sedan 1997 (den här), men senast de klippte i en "vanlig" film var i den här, år 2002.

I porren är det vanligare med klipp. Två filmer totalförbjöds 2005, och förra året klipptes det i minst fem filmer. Grov BDSM verkar vara det vanligaste, men ett klipp innehåller bara knogjärnsslag, något som verkar ha gått obemärkt förbi i "vanlig" film. Våldsamt sex är knappast värre än något annat som skildras på film och det är inte statens uppgift att moralisera ens över porrens innehåll.

Vuxna människor borde få avgöra själva vad de vill titta på. Föräldrar borde ha ansvaret för vad deras barn tittar på, och staten borde inte ha någonting att göra med hur mycket våld som skildras i media. Det är bra om biografbyrån äntligen kan slopas, men det hjälper inte så mycket om lagen om olaga våldsskildring finns kvar.

---

Missa inte gårdagens kvällspostenledare om FRA-motståndet, eller att Peter Sunde kommit ut som miljöpartist.

---

*Svaret kom den 4:e september 2008 och vad för klipp det förekommit efter det har jag ingen koll på.

Nationell digitalisering av böcker

Jag gillar Ulla-Britt Hagström!

Under tiden, i Malmö

Ibland märks det att Malmö är en vänsterstyrd stad. Nu senast vill politikerna i Fritidsnämnden bojkotta en tennismatch mot Israel som skall spelas i staden, och vägra släppa in folk på arenan. Givetvis är det inte de säkerhetsskälen man pekar på i beslutet som är avgörande, utan vänsterns politiska synpunkter om Israel som nation. Det är trist att man inte kan låta människorna som är intresserade av sporten välja om de vill besöka matchen eller inte, i stället för att bidra till en lite mindre öppen stad.

Om en vecka kommer Melodifestivalen till staden. Det finns chans för vinnaren att tävla mot Israel i musik, kanske dags att kräva att schlagern också sjungs inför en tom publik?

---

Malmö Högskola erbjuder en kurs i Marxistisk teori. Det är en grundkurs på distans som går under hösten. Själv vet jag inte om jag kommer ha tid att läsa, men för den som ha bättre koll på Marx, går det nu att få högskolepoäng i utbyte mot nedlagd tid. Det skadar aldrig att veta lite till, och det vore trevligt om det inte bara var vänstersympatisörer som tog upp utbildningsplatserna... Här är kursens blogg, och här är en facebooksida för den samma.

Vad sägs om fri akademi & konst?

Konstfack har kritiserats ordentligt de senaste veckorna. Först efter Anna Odells resa till psykakuten, och nu med grafittikonstnären Nugs tunnelbanevagnsinstallation. Båda är verk som upprör, och många verkar vilja ut och tycka till om verken, även om ingen sett helheten av Odells verk, och Nugs dito skapades för minst ett år sedan.

Visst, jag tycker det är helt okej att bli upprörd av båda verken, även om det känns lite fånigt att gapa om Odells verk innan vi vet hur det ser ut. Men snälla, att från det gå ut och kräva tillbaka alla skattepengar från Konstfack, har väl inte ens med verken att göra?

I facebookgruppen med namnet "Inga mer pengar till Konstfack" deltar många liberaler. Personer som i normala fall brukar hålla med om att staten inte skall detaljstyra vare sig högskolor eller kultur. Vad sägs om fri akademi, och fri konst?

Om en konstnär begår ett brott - polisanmäl och låt rättsväsendet bedöma. Om en konstnär gör dålig konst - strunta i att besöka utställningen och köp inte verket. Konstfack är trots allt en utbildningsinstutition, och så länge man skall skattefinansiera högskolor och universitet överlag, bör staten totalt strunta i hur lärosäterna bedömer examensarbeten.

---

På samma ämne, men nästan: Karl Sigfrid har ett par rader om kopieringens betydelse för kulturen, i SvD.

Vad hände egentligen med Ipred?

I skuggan av Piratebay-rättegången har Ipred antagits av näringsutskottet och behöver bara röstas igenom i riksdagen också för att börja gälla den 1 april. Noterbart är att Socialdemokraterna inte yrkar på avslag utan ställer sig bakom huvuddragen i propositionen (men vill givetvis ha med några smärre ändringar), vågmästarröster verkar alltså inte kunna fälla förslaget.

Debatt och omröstning är den 25:e februari, det vill säga onsdag om en vecka. Det vore olyckligt om Ipred tyst röstas igenom för att allas blickar riktas mot Piratebay-rättegången, när det just tack vare rättegången borde kunna få så mycket mer uppmärksamhet. Var är riksdagsledamöterna som vågar bryta partilinjen och rösta ner förslaget? Var är oppositionens motstånd till lagen? Bara för att ett förslag blivit till proposition måste det inte bli till lag.

Läs fler inlägg om Ipred här.

---

Uppdatering:

Nu skriver SvD om det också.

Talibanrättegång!

I dag kallar jag spektaklet mot Piratebay för talibanrättegång, och listar några av alla tveksamheter som föregått:

"- I efterspelet till razzian jämförde Thomas Bodström personerna bakom sajten med människohandlare.
- När propagandainvigningen för OS i Kina läckte ut på Piratebay skrev IOK brev till svenska regeringen och krävde att de censurerade bort klippen.
- I förundersökningen för rättegången tas spridning av World of Warcraft-spel upp som bevis, trots att kontot som krävs för att spela ändå behöver betalas.
- En av de poliser som varit ansvarig för utredningen fick, kort efter att fallet gick till åtal, anställning hos Warner Bros. Han var troligen betald av både polisen och filmjätten samtidigt.
- Parallellt har polisen dessutom fruktlöst försökt filtrera in sajten i barnporr-registret för att stoppa allmänhetens åtkomst, utan de minsta indikationer på att det ens gått att hitta barnporr via söktjänsten."

Läs hela artikeln här.

Uppdatering: Nu finns det länkar till längre artiklar om alla påståenden i texten ovan.

För övrigt på kulturfronten

Sjöstedt vs. Wikström

Det här är en av alla anledningar till varför jag gillar Madeleine Sjöstedt och har så svårt för Cecilia Wikström.

Å så synen på digital kultur förstås.

15 positiva effekter av dataspel

Edge Online har listat de 15 tydligaste fördelarna med att spela dataspel. För att en gång för alla konstatera att det finns en mängd anledningar till att spela, listar jag anledningarna på svenska. Hos Edge finns forskningsrönen och andra detaljer.

1. Empati. Inte minst barn kan bli mer empatiska av att spela.

2. Post-traumatisk stressterapi. Casual Games har visat sig både vara humörsförhöjare och hjälp för att hantera post-traumatisk stress.

3. Distraherar bort smärta. Att slukas upp av spel kan lindra både ångest och intensiv smärta.

4. Fysisk rehabilitering. Wii hjälper till med både motorik och motion.

5. Synen förbättras. Rörelser urskiljs lättare och den visuella förmågan förbättras.

6. Kordinationen mellan öga och hand förbättras. Något aspirerande kirurger borde komma ihåg.

7. Simulerar riktiga händelser. Smarta spel kan utbilda spelare i allt från klimatförändringar till att rädda någon ur en voltad bil.

8. Problemlösande. Problemlösning kan vara både effektivare och ett komplement till minnesövningar för inlärning.

9. Stimulerar fantasin. Kreativitet och fantasi är kärnan i många spel, så som i mycket annan kultur.

10. Kognitiv hälsa. Korttidsminnet och andra kognitiva förmågor kan förbättras av spel.

11. Ökad förståelse för andra tankesätt. En förutsättning för att kunna klara av multiplayerspel.

12. Social kompetens. Interaktion med fasta ramar stärker den sociala kompetensen.

13. Tekniska framsteg. Mer och mer avancerade spel och konsoller främjar utvecklingen av tekniska innovationer som kan få positiva effekter även på andra områden.

14. Fysisk träning. DDR-mattor och Wii fit är de mest kända. Hemmagymet behöver inte vara tråkigt.

15. Spel är kul.

Snart obligatorisk datorskatt

Dagen då datorn kommer omfattas av tv-avgiften närmar sig. Lagmässigt finns alla möjligheter, och när Svt väl får ut alla sina program på nätet är det lätt för radiotjänst att fakturera alla som kan tänkas äga en dator, privatperson som företag.

Skall tv-kontrollanterna räkna datorskärmar eller internetuppkopplingar? Blir licensavgiften ens ett val möjligt att välja bort? Vad finns det egentligen kvar som kan försvara avgiftsmodellen framför skattefinansiering eller privatisering? Var finns de protesterande politikerna?

Det finns tre rimliga alternativ för public service-finansieringen:

1. Skattefinansiering. Låt politikerna bestämma en procentsats. Lägg den separat i deklarationen (a´la kyrkskatt) och skeppa pengarna direkt till public-servicebolagen. Var när och hur någon tittar på tv blir irrelevant, pengarna som går till radiotjänst kan få gå till kulturproduktion i stället och studenter slipper lastas med samma avgift som höginkomsttagarfamiljer.

2. Privatisering. Sälj ut public service-företagen och behåll ett öppet arkiv på webben med allt som producerats med tvångsindrivna medel. Låt public service bli en kulturskatt för alla att ta del av, och förflytta tvproduktionen till framtiden. Det finns garanterat människor som vill fortsätta göra bra tv.

3. Låt folk välja. Behåll public service-företagen i statlig regi, men koppla tv-licensen till tillgången av kanalerna. Svenska folket gillar svt och de allra flesta kommer säkerligen fortsätta betala för att kunna titta, men de som vill slippa och välja att lägga sina pengar på annat kan få göra det.

Även om jag själv skulle föredrag alternativ två, kan jag ändå köpa alla tre alternativen. Obligatoriska tv-licenser, internetskatt till statliga tv-företag och ojämnlik avgiftsfördelning är inte okej. Tvåtusen kronor är mycket pengar för många hushåll. Det går att välja bort en tv, ska man behöva välja bort datorn?

---

Till sist: LAS, fack och arbetsdomstol i all ära, de rasistiska malmöpoliserna borde sparkas från jobbet, lagbrott eller inte.

Kort om digital kultur

En kort spalt i tidningen Fokus med rubriken "Den nya kulturen" citerar undertecknad. På nätet här, och gissningsvis någonstans i morgondagens pappersutgåva också.

---

Uppdatering: Läs även Waldemar Ingdahl och Håkan Andersson i CS.

Hjärta tv-serier

Det finns inte så mycket att göra med influensa förutom att krypa ner under en filt och tycka synd om sig själva, och förtränga alla saker som helt plötsligt borde vara klart samma dag man blir frisk. Apatiskhet i horisontellt läge botas bäst med tv-serier, en efterlysning om vad som är bra, och nyutforskning av okända världar på tjugo- eller förtiominutersbasis.

Via twitter haglade förslagen in. Californication såg jag första säsongen av, blev frälst, men tyckte inte att det höll i säsong två. Någon har nämnt att den blivit bättre, men jag har inte orkat ta tag i den. The West Wing, Weeds och Entourage är alla serier jag börjat på men inte orkat avsluta. Den första är fantastisk men fick ändrad tidtablå i public service. I dag är det lite av ett jätteprojekt att se klart. Tack vare West Wing fick jag upp ögonen på Mary-Louise Parker i Weeds som också föll ur sanden. Bäst är Parker i Angels in America, som fortfarande är en av de bästa mini-serier som någonsin har gjorts.

En av de första tv-serierna jag följde själv var Star Trek: Voyager. Ett par säsonger och sen fick jag nog, ungefär där jag tyckte att serien borde tagit slut. För det är där många serier brister, att de blir långkörare som tappar fotfästet - som Scrubs, eller får sluta alldeles för tidigt, som Twin Peaks. Den senare såg jag bara för något tag sedan, och jag kommer alltid se Agent Cooper som en maskerad Orson Hodge, i stället för det motsatta. Mrs Hodge, eller Bree, är för övrigt en av de bästa karaktärerna i Desperate Housewife, en chick-serie som är ett måste, liksom klassiska Sex and the City och mer aktuella Lipstick Jungle. Absolutley Fabulous kommer dock alltid ha en särskild plats i mitt tv-serie-hjärta.

Nip/Tuck är en serie som borde ta slut snart, men som än så länge fortfarande håller i bra. Brothers and Sisters leder snabba-smarta-lättsamma-repliker-ligan, och ger lite Flockhart-glam till politiken. Å andra sidan ville jag också bli advokat när jag var tolv och Ally McBeal-eran rådde. Bättre det än gangster a´la Sopranos, som liksom Six Feet Under nu är en begravd med lysande serie.

Kostymdramaromantikern i mig älskade Rome och är fortfarande kär i Henrik den åttondes kavajer under första säsongen av the Tudors. Nörden i mig väntar på nästa säsong av True Blood, och sörjer Battlestar Galacticas stundande bortgång.

Jag skrattar åt amerikanska tecknade serier. Gärna 20-minutare som har en patriotisk familj i fokus och en rolig fisk, bebis eller arg miljardär i perfirin. Big Bang Theory är en av de bättre sitcomsen som gjorts på senaste år, annars krävs det något extra för att formatet skall funka.

Min efterlysning av bra serier resulterade i en att-se-lista. Kanske borde något strykas, kanske saknas något. Tack vare Tobias Björkgren fick jag upp ögonen för Damages, som hitintills verkar vara riktigt bra.

Mad Men
Chuck
IT Crowd
30 Rock
Studio 60 on Sunset Strip
Green Wing
Life
Firefly
Star Trek: Enterprise
Stargate: Atlantis
John Adams
Fullmetal Alchemist
Death Note
Becker

Vad är sevärt, vad är inte?

(s.k. fildelning...)

Ur morgondagens tv-tablå:

"24 Direkt
Politik, samhälle och kultur. 09:30-12:00: Konstnärernas eller piraternas rätt? Den tekniska utvecklingen och snabbt ökande möjligheter att utbyta digitalt material via internet (s.k. fildelning), har satt frågan om artisters och konstnärers upphovsrätt i fokus. Hearing med bland andra Eva Dahlgren, artist, Alexander Bard, artist och debattör och Johanna Nylander, bloggare. Arrangör: Folkpartiet."

Vet inte om sändningen lagras, visas igen eller multipliceras på annat sätt. För den som inte har något bättre för sig (själv är jag på föreläsning) i morgon förmiddag finns i alla fall chansen att se det beryktade seminariet. Svt24 är kanalen.

Låt bara den rätte få tillgång till din film

Tomas Alfredson, John Nordling och Carl Molinder bakom den svenska vampyrrullen "Låt den rätte komma in" lackar ur i SvD och skriver ett brev till staten om att IPRED måste genomföras, annars måste de flytta utomlands eller sluta göra film.

Filmen låg nämligen ute på nätet kort efter biopremiären, och upphovsmännen menar att de nu har förlorat mängder med pengar på det. Massa annat har skrivits om artikeln, men jag tänkte fokusera på en annan aspekt:

Om nu Alfredson m.fl. verkligen vill göra något åt spridningen av Låt den rätte komma in, borde de titta inom de egna leden före man anklagar de som sett filmen via nätet för stöld. Filmversionen som finns ute är nämligen en så kallad "screener"; en kopia av en film med hyffsad kvalitet som skickats ut för olika former av förhandsvisning. Ofta med en textremsa eller liknande som berättar att den är till för just förhandsvisning.

Hur systemet med förhandsvisningar fungerar vet jag inte närmare (jag är inte i filmbranchen), men det är någon med kopplingar till filmbranchen som har läckt ut filmen. Långt i från alla filmen läcker ut på det här sättet, vilket innebär att det uppenbarligen går att hålla en film dold tills den släpps på dvd för den som vill.

Alfredson m.fl. får givetvis tycka som de vill, och om de nu inte känner att de får den uppskattning de är värda borde göra slag i saken och sluta med film. Om de istället inte vill att deras filmer läcker ut i bra kvalité i anslutning till biopremiären får de se till att skydda de kopior de har och inte lämna ut dem till obehöriga. Det lär vara långt effektivare än att skrika på lagstiftarna.