Kvinnor måste få begå misstag

Alliansen har kommit fram till att de måste börja locka röster från kvinnor för att vinna valet i höst. Som kvinna och potentiell högerväljare borde min reaktion vara att det är ett gott tecken. Mer valfläsk till mig och mina behov. Eller?

Att locka kvinnliga röster verkar dessvärre vara synonymt med att locka rösterna från landets mammor. Oavsett om det är kristdemokraterna eller folkpartiet, är en kvinna i röstbar ålder lika med en mamma. Sen när lockar man män att rösta genom att trycka på att de är pappor?

Föräldrarförsäkringen, vård-av-sjukt-barn-dagar, dagis och omsorgen däremellan verkar vara de enda saker som kvinnor över arton verkar bry sig om. När de inte går omkring och är rädda för att bli våldtagna på gatan, och behöver fler poliser vill säga.

Som kvinna i röstberättigad ålder, och nu tänker jag göra det privata politiskt och utgå från mig själv, har jag svårt att identifiera mig i mammarollen. Jag tänker inte skaffa barn inom överskådlig framtid, och jag vill gärna vara en mer aktiv politisk varelse än en potentiellt befruktningsbar livmoder. Och om jag skulle få för mig att skaffa barn vill jag ha så stora friheter kring mödraskapet som möjligt och låta föräldrapengen gå till antingen mig själv, pappan eller barnvakten (en nannypeng skulle passa jättefint in i arbetslinjen, hör ni det alliansen?). Om jag nu hade fått ut någon större ersättning. Att vara egenföretagare och skaffa barn är en byråkratisk snårskog. Fast, som tjugotreårig barnlös kvinna ska man väl helst inte tycka något om det här överhuvudtaget. Alla vet ju redan att jag kommer ändra mig när jag fyllt trettio och hormonerna slår in, och då är det bättre att ha utformat ett störtsäkert system efter mallen alla ändra kommer att följa, för det är ju bara dumt att begå samma misstag som alla andra, eller?

För det verkar vara just rädslan att låta människor begå misstag som präglat de feministiska politiska förslag som lagts de senaste åren. I stället för att kvinnor ska få vara vuxna ansvarstagande människor som fattar sina egna beslut, måste politiker bena ut den sanna rätta vägen, som ska vara så jämlik och fin för alla, så ingen ramlar och slår sig i en kvinnofälla.

Människor är rätt duktiga på att uppfylla det som förväntas av oss, och när kvinnor förväntas vara offer, eller personer som i alla fall behöver ett par skyddsnät extra, så beter vi oss som det också. Oavsett om det rör könsfördelningen i börsstyrelser, uttagna föräldraförsäkringsdagar eller heltäckande klädsel, behöver det regleras för kvinnors skull.

Jag är feminist för att jag vill fatta beslut kring mitt liv själv. Jag vill inte ha en stat som ställföreträdande patriark, vare sig den styrs av partier från höger eller vänster. Kan ni föra en vettig politik efter det, då vet jag vad jag ska rösta på i höst.

Den ständigt närvarande matskulden

Matdebatten har varit högst närvarande det senaste året. Vi ska helst välja klimatsmart, närproducerad och ekologisk mat i så stor utsträckning som möjligt. Bäst är om den här maten också råkar vara i rätt säsong, och är fri från både kött och tillsatser. Halvfabrikat är dåligt, och den eftersträvansvärda normen består av surdegsbröd och långkok.

På andra sidan står hälsohetsarna och predikar skadligheten i att äta för mycket kolhydrater, och livsmedelsverket ser fortfarande att vi helst äter 6-8 skivor bröd om dagen för att hålla doktorn borta.

Gemensamt för alla parter är att de skuldbelägger gemene man i en utsträckning som annars nästan bara drabbar tonårsflickor. Det blir nämligen fel vad man än stoppar i sig. Halvfabrikat gör att den matlagningströtte kan prioritera om tiden till mer intressanta saker. Den som slänger lite för mycket mat kanske slipper magsjukan i den där nästan-okej tomaten. Och kanske kan mat från andra sidan jordklotet föra oss närmare andra kulturer.

Fel blir det när samhället och politiker pekar pekpinnar och skuldbelägger folk som väljer matkorg efter någon annan norm än tex. hälsa eller klimat. För om man skulle tillfredsställa alla krav är matlagandet snart en heltidssyssla igen, och jag vill i alla fall inte tillbaka till femtiotalet, hur gott långkok och surdegsbröd än må vara. Kan vi bara inte bestämma oss, för att plocka ur politikpaketet från matkorgen, och låta det vara var mans ensak om man väljer tillsatser, märkningar eller närproducerat?

Nygrönheten och tillväxten

Jag vill börja att instämma med Norberg och säga att Folins stora diss av miljöpartiet är den mest ambitiösa på länge i debatten om nygrönhet. Tillväxt och teknikutveckling förbigås lite för mycket, för att de personliga frihetsfrågorna skall räcka till. Även om miljöpartister gärna vill vara lika lättsmält mjukliberala som ungsrostade palsternackor, dras partiet fortfarande lite för långt åt den utvecklingsfientliga konservativa vänstern.

Kanske är det samma drag av utvecklingskonservatism som drabbat Sydsvenskan, när de helt okritiskt låter "turismforskaren" Stefan Gössling komma till tals. Enligt Gössling är långa flygresor enbart till ondo, och vi borde helst tillbringa semestern med cykel och tält. (Nej, det senare skriver han inte rätt ut.)

Handelns, resandet och tillväxtens betydelse för miljön skall inte ignoreras. Men frågan är om höga siffror på något av områdena verkligen är till det sämre. Jordbrukaren i Afrika har troligen betydligt större glädje av vår grönsaksbudget än bonden i Laholm. Troligen har de välavlönade Vellingeborna haft råd att åka längre utanför kommungränserna än moderatledarna. Med tillräckligt bra tillväxt och förutsättningar finns det dessutom utrymme att utveckla de där smarta transportlösningarna som vi bara går att vänta på.

Det är inte alltid självklart vad som är bäst för vare sig miljö eller människor i långa loppet. I synnerhet om perspektivet är tillväxts- och utvecklingsfientligt. Då räcker inte ens de bästaste nygröna ideal till.

---

För att avsluta med ett exempel i min egen närhet; I huset jag precis flyttat in i har man prioriterat ett källarbeläget möbelbytarrum, så man slipper släpa sig två kvarter bort till Myrorna och bedriva handel. Miljöhus.