Den ständigt närvarande matskulden

Matdebatten har varit högst närvarande det senaste året. Vi ska helst välja klimatsmart, närproducerad och ekologisk mat i så stor utsträckning som möjligt. Bäst är om den här maten också råkar vara i rätt säsong, och är fri från både kött och tillsatser. Halvfabrikat är dåligt, och den eftersträvansvärda normen består av surdegsbröd och långkok.

På andra sidan står hälsohetsarna och predikar skadligheten i att äta för mycket kolhydrater, och livsmedelsverket ser fortfarande att vi helst äter 6-8 skivor bröd om dagen för att hålla doktorn borta.

Gemensamt för alla parter är att de skuldbelägger gemene man i en utsträckning som annars nästan bara drabbar tonårsflickor. Det blir nämligen fel vad man än stoppar i sig. Halvfabrikat gör att den matlagningströtte kan prioritera om tiden till mer intressanta saker. Den som slänger lite för mycket mat kanske slipper magsjukan i den där nästan-okej tomaten. Och kanske kan mat från andra sidan jordklotet föra oss närmare andra kulturer.

Fel blir det när samhället och politiker pekar pekpinnar och skuldbelägger folk som väljer matkorg efter någon annan norm än tex. hälsa eller klimat. För om man skulle tillfredsställa alla krav är matlagandet snart en heltidssyssla igen, och jag vill i alla fall inte tillbaka till femtiotalet, hur gott långkok och surdegsbröd än må vara. Kan vi bara inte bestämma oss, för att plocka ur politikpaketet från matkorgen, och låta det vara var mans ensak om man väljer tillsatser, märkningar eller närproducerat?

Nygrönheten och tillväxten

Jag vill börja att instämma med Norberg och säga att Folins stora diss av miljöpartiet är den mest ambitiösa på länge i debatten om nygrönhet. Tillväxt och teknikutveckling förbigås lite för mycket, för att de personliga frihetsfrågorna skall räcka till. Även om miljöpartister gärna vill vara lika lättsmält mjukliberala som ungsrostade palsternackor, dras partiet fortfarande lite för långt åt den utvecklingsfientliga konservativa vänstern.

Kanske är det samma drag av utvecklingskonservatism som drabbat Sydsvenskan, när de helt okritiskt låter "turismforskaren" Stefan Gössling komma till tals. Enligt Gössling är långa flygresor enbart till ondo, och vi borde helst tillbringa semestern med cykel och tält. (Nej, det senare skriver han inte rätt ut.)

Handelns, resandet och tillväxtens betydelse för miljön skall inte ignoreras. Men frågan är om höga siffror på något av områdena verkligen är till det sämre. Jordbrukaren i Afrika har troligen betydligt större glädje av vår grönsaksbudget än bonden i Laholm. Troligen har de välavlönade Vellingeborna haft råd att åka längre utanför kommungränserna än moderatledarna. Med tillräckligt bra tillväxt och förutsättningar finns det dessutom utrymme att utveckla de där smarta transportlösningarna som vi bara går att vänta på.

Det är inte alltid självklart vad som är bäst för vare sig miljö eller människor i långa loppet. I synnerhet om perspektivet är tillväxts- och utvecklingsfientligt. Då räcker inte ens de bästaste nygröna ideal till.

---

För att avsluta med ett exempel i min egen närhet; I huset jag precis flyttat in i har man prioriterat ett källarbeläget möbelbytarrum, så man slipper släpa sig två kvarter bort till Myrorna och bedriva handel. Miljöhus.

Al Gore, presstöd och färgskydd

Finns det inget bättre sätt att spendera tre miljoner på miljön, än att flyga in en 100kilosman från USA till Växjö för att prata under en förmiddag?

---

Hur fri är egentligen en tidning, om den är beroende av statligt bidrag för att klara sin ekonomi?

---
Mobiloperatören T-mobile tycker att de har ensamrätt på färgen magneta, eftersom den finns med i deras logotyp. Med anledning av det, kan jag berätta att headerbilden på den här bloggen har en lila grundfärg som motsvarar hex: #5c196f. Ser jag den färgen någon annanstans kan ni givetvis räkna med ett stort skadeståndsbrev.

Landsbygdscharmen

Jag har svårt för de förslag som vill behålla landsbygdens alla charmigheter med konstgjord andning. Lanthandlar och annan kommers på landet kommer alltid ha det lite knepigare än storstadens motsvarigheter, och ibland måste man helt enkelt acceptera viss urbanisering, i alla fall tills dess att den lantliga charmen uppskattas så mycket att den kan överleva.

Att från det gå och lagstifta om saker som direkt gör livet på landet svårare, är dock helt idiotiskt. Regeringen borde inte lägga sig i vilka drivmedel bensinmackarna skall erbjuda sina kunder. När tillräckligt många kunder vill ha ett visst drivmedel så kommer det ske ändå.

Av någon anledning så har dock både regeringen och oppositionen svårt för det där med transporter. Tidigare i år föreslog oppositionspartierna en kilometerskatt för tunga fordon, dvs. lastbilar, något som skulle drabba landsbygden ännu hårdare.

Enklaste lösningen på transportproblemet är att göra hela Sverige till en enda gigantstor jättestad. Tunnelbana och pendeltåg i spår över hela landet hade eliminerat bilbehovet. Ju tätare inpå varandra vi bor, ju färre koldioxidstinkande transporter hade behövts, och man hade heller inte behövt oroa sig för kossor och grisars spridande av gaser och koldioxid. Det hade ju inte fått plats med någonting mer än själva staden Sverige.

Eller så accepterar man att människor på landet kommer behöva förflytta sig. Att transporter och bra kommunikationer är en nödvändighet för att kunna ha ett land som består av mer än betong, och slutar göra det ännu svårare och dyrare att bo utanför stan.

Oavsett om förslagen handlar om att sätta upp regler för småhandlare, eller att beskatta själva transporten (kilometerskatt handlar inte om bränsleåtgång eller utsläpp, utan om körd sträcka), så är båda förslag som skulle göra det dyrare att bo på landet.

Låt inte träd utanför fönstret bli en klassfråga.

Dagens citat

"Handel har alltid varit grunden till fattigdomsbekämpning. Att vi handlar med världens mindre utvecklade länder gör att de kan bygga sitt välstånd. Det är också fattigdomsbekämpning som kommer att skapa möjlighet för dessa länder att satsa på miljövänlig teknik. Minskad konsumtion, tullar, hinder och subventioner av egna varor är det i särklass bästa sättet att tvinga fattiga länder fortsätta vara fattiga."

- Magnus Andersson (CUF-ordf) på DN debatt.

För övrigt verkar han dela min åsikt att kilometerskatt är dåligt för miljön.

Kilometerskatt dåligt för miljön

Oppositionen föreslår en kilometerskatt på tunga fordon, för att minska lastbilstrafiken. Jag har mycket svårt att tro att en sådan skatt skulle slå mot så mycket annat än de som har det sämst. För dyra transporter ger dyra varor, i synnerhet den typ av varor som oftast transporteras via lastbil, som mat och annan dagligvaruhandel.

För en välbetald riksdagsledamot i trafikutskottet kanske det inte är så stor skillnad om matpriserna går upp med några kronor, men för en låginkomstagare eller student, så märks det direkt i plånboken, och matkassen blir än mer fylld med ohälsosamt skräp.

Visst hade det varit bättre för miljön om fler transporter kunde ske med tåg, men kilometerskatt på tunga fordon är knappast rätt sätt att lösa det. Snarare är det så att det är bättre för miljön att en vara färdas lång väg i lastbil till kund, än att kunden behöver färdas lång väg i bil till varan.

Al Gore for president!

Nej, jag är inte den största miljökämpen i världen, och jag ogillar hysteri i allmänhet. I synnerhet om det handlar om masshysteri.

Jag tycker dessutom att Al Gore är helt fel man för Nobels fredspris. Det är ett direkt hån mot alla de som kämpar för verklig fred. Munkarna i Burma, demokratikämpar i Iran, och kvinnorörelsen i Saudiarabien hade varit betydligt bättre kandidater.

Däremot så är det val i USA om lite drygt ett år, och jag tycker faktiskt man borde leka med tanken att skippa både Hillary och Babak, och istället lansera Mr. Enviroment som nästa kandidat. Det är nämligen rätt så lätt att flyga världen runt och prata om koldioxidutsläpp, men lite svårare att få världens mäktigaste land att skriva under kyotoprotokollet. Som USA:s nästa president hade Al Gore verkligen kunnat bevisa att han inte bara ville ha uppmärksamhet och fina ord, utan var en man av handling. Att som president kunna trycka på fler länder att minska sin energiförbrukning, transportera sig med tåg istället för flyg, och minska på globaliseringen och i stället se till att människor konsumerade lokalt producerade produkter så långt som möjligt.

Färre transatlantiska flygfärder, mindre möten med människor, mindre handel länder emellan, och lite kallare ute i stugorna. Giftförbud ute på plantager (och kanske lite mindre mat), fler nerlagda multinationella utsläppstinkande fabriker (och kanske några fler arbetslösa) och köp av utsläppsrätter för de som trots allt vill förbuka lite mera energi.

För visst hade det varit lättare för Al Gore att som president skriva under kyotoprotokollet än tex. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, om barns rättigheter, eller helt enkelt bara nationellt avskaffa dödstraffet i alla de förenade staterna. Miljöförstöringarna är ju trots allt det stora hotet mot mänskligheten, och alla som sett hans film vet ju att havsytan inom en snar framtid kommer att stiga med sex meter.

Världen snurrar bara framåt. Om man inte vågar tro på att människor faktiskt kommer lyckas, att vetenskapen kommer upptäcka nya upptäckter, och att framtiden för mänskligheten någonstans är rätt så ljus, så kan man lika gärna lägga ner med all form av politik, boka en resa till mars, och säga adjö och tack för fisken.

Givetvis bör man ta hänsyn till att vi bara har en rund planet att bo på, att man inte ska dumpa tonvis med gifter i havet, och att kretsloppstanken är ett rätt sjysst sätt för världen att gå runt. Frisk luft och rent vatten är förutsättningar för att vi ska kunna finnas. Att vatten går att rena, att växter går att genmanipulera, och att männsikor handlar med långtifrån-länder med hjälp av koldioxidstinkande transporter är gigantiska förutsättningar för att en massa människor skall klara av dagen.

Så lite mera teknik, lite mera vetenskap och lite mera global uppvärmning. Det är vad världen behöver för att utvecklas. Det kanske är en obekväm sanning, men om Al Gore hade blivit president i stället för nobelpristagare, så kanske även han hade insett det.