Creeper

torsdag, juni 04, 2009

Tjugoen tegelstenar skräpfantasy

Ingen av David och Leigh Eddings böcker är sådär kvalitativt fantastiska. Däremot innehåller de alla fängslande berättelser, obeskrivlig charm, och humor som fångar tolv-trettonåriga smygnördar in i fantasyvärlden.

Jag kommer aldrig att läsa om de tjugoen tegelstenarna jag hann läsa innan jag gav upp (alla fantasyverk som fanns att tillgå mellan typ 97-01), men Eddingsböckerna har ändå en speciell plats i min fantasysjäl. De var tjocka, underhållande, och pratade vuxenspråk med läsaren. Så här i efterhand kan jag kanske konstatera att det hade funnits betydligt smartare och bättre böcker som var minst lika intressanta att ägna alla timmar bokläsande åt, men då, när jag tog den första boken i handen, hade jag ingen aning om det. Böckerna om Belgarion och Belgarath var som en fantastisk godispåse med knark, och jag var mer beroende än dagens wow-pundare. Då hade jag ändå redan tidigare plöjt alla sju narniaböckerna, och läste härskarringen som nio-tioåring.

Polgara var min superhjälte. Den vackra trollkarlskan med övernaturliga krafter, en kaxig attityd och matlagningsskills fick funka som förebild framför tråkiga mespojkar som Belgarion. Polgara, och systerkaraktärern Sephrenia, var trots den stereotypa schablonbilden befriande starka, utan att för den sakens skull förvandlas till karlar.

Eddings skrev hellre långt än kort, och komponerade medvetet kommersiellt gångbar litteratur. Rivas skrifter är en cynisk uppgörelse med genrén, och kanske en av de bättre lathundar till mainstreamfantasy som skrivits. Någonstans i början av den boken hävdar han att man måste bli intresserad av en bok inom de första hundra sidorna, annars kan man lika gärna sluta läsa den - en tumregel jag följt sedan dess (möjligen med undantag för brott och straff).

Det är lätt att underskatta Eddings böcker. Kanske för att de så här några år i efterhand känns som alldeles för många bortslösade timmar på lite för dålig litteratur. Trots det fanns det något i alla historierna som gjort att så många har fascinerats av dem år efter år.

David och Leigh kunde underhålla.

Till minne av David Eddings, 1931-2009.

Etiketter: , ,

5 Kommentarer:

OpenID determinerad sa...

Där ser man. Jag har missat att han gått bort. Läste också allt som fanns av honom, någon gång där på mellanstadidet. För mig kom de också direkt efter att jag läst Sagan om ringen, och även om den är vesäntligt mer välskriven och intressant så tror jag att Eddings böcker var mer lämpliga för små glin som oss. Det är först på senare år som jag kunnat ta till mig språket i Tolkiens böcker på riktigt.

Roligt att du skrev om det!

04 juni, 2009 23:44  
Anonymous Sp00ker sa...

Vila i Frid David. Men angående att man måste fängslas inom de hundra första sidorna så är det nog därför jag aldrig har läst sagan om ringen. Jag lyckades ta mig 120 sidor in för många, många år sedan, men sen blev det inte mer, så det stämmer nog =)

04 juni, 2009 23:53  
Anonymous Johan sa...

Nä, det är inte direkt för att det var bra böcker som Eddings bör kommas ihåg. Men de har ändå spelat en viktig roll: ett tag under nittiotalet skulle jag gissa att de var kanske de viktigaste böckerna för att väcka läslust hos barn och ungdomar – inte bara för fantasyläsare, utan bland läsare över huvud taget.

Skrev en text om det här:
http://www.catahya.net/artikel.asp?id=152

//JJ

05 juni, 2009 03:23  
Anonymous Anonym sa...

"Fantastisk godispåse med knark". Så är det. Böckerna som först plöjdes igenom av mig, och några år senare älskades sönder av mina syskon och väckte deras läslust. :´)

06 juni, 2009 01:26  
Anonymous Robert sa...

Kan bara hålla med, Eddings var inkörsporten till mer tyngre fantasy.

06 juni, 2009 14:25  

Skicka en kommentar

<< Home