Tjugoen tegelstenar skräpfantasy

Ingen av David och Leigh Eddings böcker är sådär kvalitativt fantastiska. Däremot innehåller de alla fängslande berättelser, obeskrivlig charm, och humor som fångar tolv-trettonåriga smygnördar in i fantasyvärlden.

Jag kommer aldrig att läsa om de tjugoen tegelstenarna jag hann läsa innan jag gav upp (alla fantasyverk som fanns att tillgå mellan typ 97-01), men Eddingsböckerna har ändå en speciell plats i min fantasysjäl. De var tjocka, underhållande, och pratade vuxenspråk med läsaren. Så här i efterhand kan jag kanske konstatera att det hade funnits betydligt smartare och bättre böcker som var minst lika intressanta att ägna alla timmar bokläsande åt, men då, när jag tog den första boken i handen, hade jag ingen aning om det. Böckerna om Belgarion och Belgarath var som en fantastisk godispåse med knark, och jag var mer beroende än dagens wow-pundare. Då hade jag ändå redan tidigare plöjt alla sju narniaböckerna, och läste härskarringen som nio-tioåring.

Polgara var min superhjälte. Den vackra trollkarlskan med övernaturliga krafter, en kaxig attityd och matlagningsskills fick funka som förebild framför tråkiga mespojkar som Belgarion. Polgara, och systerkaraktärern Sephrenia, var trots den stereotypa schablonbilden befriande starka, utan att för den sakens skull förvandlas till karlar.

Eddings skrev hellre långt än kort, och komponerade medvetet kommersiellt gångbar litteratur. Rivas skrifter är en cynisk uppgörelse med genrén, och kanske en av de bättre lathundar till mainstreamfantasy som skrivits. Någonstans i början av den boken hävdar han att man måste bli intresserad av en bok inom de första hundra sidorna, annars kan man lika gärna sluta läsa den - en tumregel jag följt sedan dess (möjligen med undantag för brott och straff).

Det är lätt att underskatta Eddings böcker. Kanske för att de så här några år i efterhand känns som alldeles för många bortslösade timmar på lite för dålig litteratur. Trots det fanns det något i alla historierna som gjort att så många har fascinerats av dem år efter år.

David och Leigh kunde underhålla.

Till minne av David Eddings, 1931-2009.

Superhjältstestet

Inspirerad av Attila gjorde jag superhjälte-testet. Lite besviken är jag. Ville blivit Batman. Tippar på att det var frågan om det långa håret som gjorde det. Lite ego är det i alla fall. Jag hade gärna haft de där superkrafterna...

edit: html-grejen funkade inte som jag ville, så det blev en dump

Smålandsnostalgi och insändarsidor

Det är någonting speciellt med lokaltidningar. I skövde har jag ingen, och eftersom att den tidning som finns inte behagar ha en websida, så är mitt intag av lokala nyheter mycket liten. Det mesta får jag reda på via mun-till-mun-metoden något som gör nyheterna något mer personliga och subjektiva, på gott och ont.

Utanför Alvesta i Småland är det dock Smålandsposten som gäller. Eftersom att min mamma har en prenumeration, trivs jag rätt så bra med att få läsa lokaltidningen när jag kommer hem, för att uppdatera mig bland familjespalterna(i synnerhet när man har gamla klasskompisar som gift sig!), men framförallt, för att få läsa den fantastiska insändarsidan.

Smålandsposten har tre sidor för olika typer av politisk debatt. Den första finns i del ett, och är ledarsidan. Där trängs ett par borgerliga högerdebattörer, mig veterligen nästintill enbart män, och åsikterna är väl snarare konservativa än liberala.

Den andra sidan återfinns i del två, och heter "debatt". Där figurerar mestadels etablerade lokalpolitiker och någon sällsynt gång en och annan rikspolitiker om allt från ulvskogs utspel till elbolag och snöoväder.

Den mest intressanta sidan är insändarsidan. I smålandsposten heter den "Röster", och gårdagens (onsdag) sida innehöll hela fem insändare. Ämnena är varierande, och talar otroligt mycket för sig själva.

• "Vad får hemtjänsten egentligen göra"
  Insändarskribenten upprörs över att hemtjänsten inte får städa ordentligt hemma hos sin svärmor, utan bara får göra vissa moment. Insändarskribenten föreslår att hemtjänstpersonalen får stryrketräningslektioner av kommunen om anledningen (att de inte får utföra vissa moment) är risken för arbetsskador.

• "Dagis - ett sorgebarn för kommunen"
  Insändarskribenten för fram åsikten att dagisen klarade sig bättre och hade större budget innan maxtaxan infördes.

• "Valförlustens efterpel"
  Insändarskribenten gillar inte att sossarna tillsammans med centern gjort en 25% besparing på Uppviddiges kulturskola.

• "Virestads kyrka"
  Insändarskribenten vill få svar på frågor om Virestads kyrka, och undrar om det är sant att kyrkan skall stänga flera söndagar under vintern. Citat "Något sådant lär inte ha hänt i Virestad kyrkas historia".

• "Låt landsbygden få lite ljus igen"
  Insändarskribenten menar på att landsbygden slocknat eftersom det inte finns några gatlyktor mellan Ryd och Fridafors längre. Citat "Jag har hört att det finns ett förslag att släcka varannan gatlykta".

Missförstå mig rätt, jag tycker lokalpolitik är viktigt, men vissa insändare sätter perspektiv på tillvaron. Mina egna insatser i lokaltidningen är stora. Har nog haft två eller tre insändare publicerade, fick tidningen komma på besök när min klass hade julteateruppsättning av Pelle Svanslös 1998 (jag var den enda som vågade ringa dit), och satte stor press på det socialdemokratiska kommunalrådet (som då var högsta hönset i kommunen) nån gång runt 2001 och kommunen ville minska antalet lärare på min skola (jag var otroligt politisk korrekt redan då). Som tur är fanns inte smålandsposten på nätet då...