En minister som faktiskt står för sina åsikter

En av mina absoluta favoriter i svensk politik just nu är jämställdhets och integrationsminister Nyamko Sabuni. Hon är visserligen folkpartist, men det är ändå inte alltid jag håller med henne i sak. Anledningen till att jag gillar henne så mycket är att hon är kontoversiell, och klarar av att stå för sin åsikt.

Medan andra ministrar backar från sina hjärtefrågor och går in i nån sorts menlös "nu är det bara officiella allianspolitiksfrågor jag tycker någonting om"-läge (eller sossefrågor när det är sån regering), så sätter sig Sabuni i tv4:as efter tio-soffa och säger att "Nej, alliansen håller inte med mig om det här, men jag tycker så" och förklarar skarpt och tydligt att hon inte kan backa från sina åsikter bara för att hon blivit minister.

Nyamko Sabuni är anti-jante, står för vad hon tycker, och vet att hon har kompetensen för det hon gör. Samtidigt så är hon en otroligt ödmjuk person, så man nästan funderar på var stålmanskostymen är. Dessutom ännu mer politiskt inkorrekt när hon gång på gång skarpt bemöter det ifrågasättande om hur i hela världen skall klara av att vara minister (och för så många områden också!), nu när hon är både svart och kvinna (vilken manlig minister har fått samma ifrågasättande?).

Att hon sedan som (icke-praktiserande) muslim blir kallad för islamofob (eller med islamofobiska tendenser), eftersom hon är en av de få politiker som problematiserar och ger förslag på hur man kan förindra hederskultur är mest sorgligt och ironiskt. Mer Nyamko i svensk politik, och inte minst, fler politiker som vågar stå för deras egna åsikter, och inte bara försvara partikompromisser...

Nyamko, feminismen och marknaden

Jag har bloggat om jämställdhets och integrationsminister Nyamko Sabuni flera gånger tidigare, och hon hör helt klart till en av mina favoritministrar i den borgerliga regeringen. Inte alltid för att jag i sakfrågor håller med henne, utanför att hon är konsekvent i sina handlingar, står för vad hon tycker och gör, samt sticker ut och det med integritet.

New York Times har också fått upp ögonen på Sabuni, och många är säkerligen de ministrar som gärna fått artikeln skriven om sig själva. Sabuni är för övrigt första svenska jämställdhetsministern som varit chef för sitt eget departement.

Samtidigt så tar SvD upp det faktum att vår jämställdhetsminister inte kallar sig för feminist, och givetvis är Marita Ulvskog framme i samma artikel och säger att:

"Jag tror att det är svårt att vara marknadsinriktad och samtidigt trovärdigt kunna säga att man är feminist och vill förändra samhällsstrukturer. Det går bara inte ihop."

Maritas uppgift är givetvis att kritisera sittande regering, och även om jag heller inte jublar över Sabunis val att inte kalla sig för feminist, så har Ulvskog helt fel i att marknad och feminism inte går ihop.

En av de saker som är grundläggande för att ens kalla sig för feminist är insikten om att män och kvinnor behandlas olika på grund av kön, och att man aktivt vill göra någonting åt det. Därför är också ett av målen för feminismen att kvinnor (eller män heller för den delen) inte skall behöva behandlas sämre bara på grund av att de är kvinnor.

Det är något de flesta likhetsfeminister kan skriva under, och går man vidare till liberalfeminismen, så är marknaden högst väsentlig. Det är bara med en öppen och fri marknad som kvinnor och män har ordentliga förutsättningar att bemötas efter individ och inte efter gruppen kön. Utan marknaden behöver kvinnor och män förlita sig på att staten skall lösa problemen, och med ett kollektivistiskt tänkande, blir kvinnor och män lättare kategoriserade efter just kön, dvs. det som från början skulle motverkas.

Trots att det finns många olika sorters feminism, och att människor från både höger och vänster använder epitetet, så är inte feminismens viktigaste fråga huruvida man kallar sig för feminist eller inte (även om vissa vill få det till det). Därför är jag inte särskild oroad över att jämställdhetsminister Sabuni "bara" kallar sig för liberal. Hon har nämligen tydligt visat att hon har en feministisk agenda, och det är långt viktigare än ett epitet utan innehåll.

Till sist måste jag dock rikta kritik mot den borgerliga regeringen. Den feministiska agendan lyser alldeles för ofta med sin frånvaro, och mycket ter sig vara gubbstyre. För att en borgerlig regering skall lyckas vara trovärdig och rikta sin politik till mer än hälften av befolkningen så krävs ett feministiskt synsätt. Både män och kvinnor drabbas av könsroller, och både män och kvinnor drabbas av att den politik som förs inte är jämställd.

Makt, män och den goda saken

Igår skrev jag om Nyamko Sabunis debattartikel om att kvinnor måste lära sig att prioritera bort saker för att uppnå maktpositioner, saker som ofta innefattar barn, hem och kärlek.

N24.se skriver idag om marknadschefen som började jobba i en hjälporganisation och sänkte sin lön med två tredjedelar. Jag blir inte förvånad över att det är en kvinna, och på något sätt så förundras jag över hur hon vågade ta sig ur karriärskarusellen och istället göra det hon verkligen brann för.

För att fler kvinnor ska kunna hamna i maktpositioner, så måste fler män våga lämna dem. Det är sällan man ser en man ge upp sin karriär på grund av kärleken, eller andra så kallade goda syften. Det förväntas inte män göra, och ojämställdheten blir lika stor av det som det motsatta. Lösningen på varför den största delen av makt i vårt samhälle ligger hos män, går inte att lösa bara genom att kvinnor tar för sig mer. Män måste också våga och se till att lämna i från sig makt, inse att tid med barn och hem kan vara värdefullt, och att alla faktiskt tjänar på ett mer jämställt klimat överrallt.

I morgon ska jag och ett par andra kvinnliga folkpartister träffa just Nyamko och samtala om kvinnors möjligheter i politiken, både internt inom partiet och i samhället som stort. Det kommer bli ett intressant samtal, och en rapport utlovas.

Ipred-sammanfattning

I torsdags medverkade jag på folkpartiets hearing/seminarium om Ipred i riksdagen. Tillsammans med Jon Karlung, Erik Josefsson, Eva Dahlgren, Pär Strömbäck och Alexander Bard satt jag i en debattpanel som inte bara diskuterade den nya lagen, utan också fildelning och upphovsrätt i allmänhet.

Under min lite för långa tågresa hem under gårdagen funderade jag på att sätta rubriken på det här inlägget till: "Hur man snabbast blir ovän med hela sveriges kulturelit". Ungefär så kändes riksdagsdiskussionen, och en stor majoritet i salen var branschfolk med upphovsrätten som en helig ko.

Det är nyttigt att då och då bli utsatt för en publik som inte håller med en för fem öre (bland bloggar är nog förhållandet det motsatta om synen på upphovsrätt), även om det är tråkigt när debatten blir svartvit och en smula obehaglig. När man blir jämförd med både Al Qaida, barnporrligor, vapenförespråkare och giriga skurkar, för att inte vilja att privata intressen skall få polisbefogenheter, blir hela debatten absurd.

Själv känner jag djupt för de allra flesta kämpande kulturarbetare i landet, men jag tror inte att fler regleringar av digital upphovsrätt är lösningen för problemen som finns. Dels drabbar det den personliga integriteten. Övervakningsmöjligheterna som öppnas i Ipred är bara en början, och tillsammans med datalagringsdirektivet, Ipred2 och telekompaketet blir Ipred snarare ett hot mot fritt kulturskapande, än en förutsättning för det.

Alexander Bard tyckte att det var naivt att vara emot Ipred eller fler fildelningsregleringar på nätet. Själv tycker jag det är naivt att tro det skulle hjälpa mot någonting (förutom ökad övervakning och kontrollmöjligheter för staten och kapitalet).

Samtidigt är hela debatten om moral, rätt och fel när det gäller fildelning känslosam. Om man rakt av applicerar upphovsrätten från fysiska ting till digitala varor är det helt förståligt att man tar illa upp, och ser kopiering som stöld. Någonstans tycker jag att vi som ser annorlunda på upphovsrätten ändå måste ha respekt för de kreatörer som känner sig allt mer maktlösa i en allt digitalare värld. Vi står trots allt inför en stor förändring.

Samtidigt måste vi alla sluta värdera digitala kopior av verk. Något som finns i oändlig mängd kommer inte ha ett värde. För att skapare av kultur skall överleva i framtiden måste vi sluta att med konstgjord andning hålla uppe en marknad som är dödsdömd från början, och hitta vägar för inkomster som vi också kan värdera.

En man från filmindstrin sa att "Det går inte konkurrera med gratis". Han har rätt, så varför kan vi inte sluta diskutera moral, lagar och kasta in rättsresurser i ett system som ändå är dödsdömt från början. För att i stället diskutera vägar att konkurrera på, kulturvärden och vilka tjänster vi egentligen är beredda att betala för.

---

Under debatten hänvisade jag till forskning från bla. KTH som visade att fildelare också konsumerade mer kultur/media. Här kan du läsa mer om de resultaten (och en undersökning från Harvard också).

---

Här finns ett snabbreferat från debatten. Kanske mest för att få en inblick i hur debatten såg ut, en hel del bitar saknas, några är rejält omskrivna, och några bitar är tillagda, vilket inte gör det citatvänligt. Till exempel hade Eva Dahlgren en intressant mening om blåbärsplockande som helt saknas. Om du vill veta vad jag egentligen sa vid något tillfälle, är det bara att fråga.

---

Efter hearingen samlades den mest suspekta kombinationen människor jag mött på länge över ett glas vin. Christian Engström, Martin Rolinski, Henrik Pontén, Nyamko Sabuni och Maria Ferm tillsammans med en hel hög kulturelit jag inte kan namnen på, ett par moderater och någon mer folkpartist.

Amerika och kvinnorna av stål

Med bara dryga veckan kvar till det amerikanska presidentvalet verkar Barack Obama leda rätt överlägset. Om han lyckas dra hem segern eller inte återstår att se, men med två kandidater som står på samma sida för att rädda storkapitalet i finanskrisen, kanske det inte blir så mycket förändring vem som än kommer till makten.

Även om jag inte har så mycket till övers för Obamas politik hoppas jag att Bradley-effekten inte kommer avgöra valet, utan politiken.

Med det sagt, tycker jag det intressantaste i den här valrörelsen är hur kvinnorna har porträtterats och tagits emot av press, politiker och väljare.

Primärvalen började med Hillary Clinton som inte lyckades få demokraternas nominering. Trots storstilad kompetens och etablisemangsgrund föll hon mot Barack Obamas oklanderlighet och karisma. Hennes motsats, Sarah Palin, har istället anklagats för okunskap och hårt konservativa åsikter.

I sak håller jag vare sig med Clinton eller Palin i särskilt mycket. Jag delar många av Clintons värderingar i sociala frågor, men samtidigt förespråkade hon överstatlighet i många frågor och representerar minst lika mycket etablisemang som George Bush. Palin är motsatsen. Jag delar mycket få av hennes sociala värderingar, men representerar ett parti som vill lämna större makt åt delstaterna och i förlängningen befolkningen, även för många av de sociala frågorna, samtidigt som hon är allt annat än etablisemang och inte har en lika korrumperad bakgrund som många andra höga politiker. Å andra sidan är jag inte amerikansk medborgare, så min röst är lika med noll i det här valet.

Bortsett från sakfrågor och åsiktsskiljaktigheter tycker jag både Palin och Clinton är två intressanta personer och fenomen. Det är första gången kvinnor tagit upp så mycket utrymme i en amerikansk presidentvalskampanj, och det har byggt upp hoppet om att det någon gång kan sitta en kvinna på USA:s högsta position, och få sitt ansikte urkarvat på statyn nedan (jämta andra kvinnliga pinojärer i den amerikanska historien).

Clinton och Palin har samtidigt satt ett helt annat fokus på politiken. Tack vare att de båda står för en så fundamentalt skillnad i politiska frågor visar det att kön inte behöver vara avgörande för att rösta höger eller vänster. Även om flera feministiska organisationer har försökt få det till att Palin mest skulle göra livet surt för världens kvinnor, är det ändå tydligt att hon står för sin övertygelse. Sedan behöver man som kvinna inte hålla med alla andra kvinnor just för att de är kvinnor. Det finns lika lite en enhetlig kvinnlig politik, som det finns någon enhetlig manlig politik.

Det både Clinton och Palin kan bidra med är att vara förebilder för andra kvinnor, och inspirationskällor som bereder vägen för andra. Samtidigt är ingen, inte minst politiker, gjorda av stål, och med en hel värld emot sig måste det vara okej att då och då få lov att misslyckas. Trots allt är det trevligare med en politiker som agerar som människa, än en som tror att den är Gud.

---

Till sist: Anna Dahlberg frågar sig om Sverige är redo för en svart man på statsministerposten. Jag säger nej. Det finns ingen svart man som är tillräckligt profilerad inom svensk politik. Däremot finns det en svart kvinna: Nyamko Sabuni. Hon är både kompetent och har vettiga åsikter, fast frågan är om ens Anna Dahlberg är redo för det scenariet.

---

För övrigt anser jag fortfarande att FRA-lagen bör rivas upp, och att IPRED-förslaget skall kastas i papperskorgen.

Björklund knappast efterträdare till Leijonborg

Leijonborg har beslutat sig för att avgå. Det var väntat och äntligen. Vem som blir hans efterträdare återstår att se, men en person borde faktiskt gå att räkna bort redan nu. Det är Jan Björklund.

Om folkpartiet väljer Björklund som ny partiledare i höst har man nämligen inte åstakommit någonting. Han har ungefär samma ideologiska kompass som Leijonborg, och hur bra han än lyckats folkligt i skolfrågorna, så kommer han aldrig bli den förnyare som folkpartiet behöver.

Lämpligare vore då Cecilia Malmström, Nyamko Sabuni eller Johan Persson. Den sistnämnde hoppas jag personligen på räknas bort eftersom han skulle innebära en batongpolitik som snarare skulle skifta mot brunt än orange.

Gissningsvis har Malmström bäst utgångsläge, hon skulle ses både som en föryngring och en förnyelse, samtidigt som hon är uppskattad både internt och för sitt parlamentarikerjobb, men framför allt så är hon fantastiskt kompetent. Hon har inte heller profilerat sig som vare sig särskilt vänster eller höger inom partiet, utan har faktiskt hållit sig på den mera liberala banan.

Mer emot sig har Sabuni som anses för kontroversiell, liksom Birgitta Ohlsson. Båda skulle platsa utmärkt på posten, och hade definitivt gjort mig mer partipolitisk direkt. Tyvärr så klarar knappast det starka patriarkatet i partiet med det än på länge...

Dagens citat

"Jag är mer orolig över vilken jämställdhetspolitik hon tänker föra, där lutar hon ju mer åt det radikalfeministiska hållet"

SvD:s ledarskribent Maria Abrahamsson i Svt:s morgonsoffa om kritiken som riktats mot integrations och jämställshetsminister Nyamko Sabunis kontoversiella integrationspolitiska åsikter.

Piratjagande scouter, kvoteringsmotstånd och ambulansfärd...

Lite summering över helgen som har gått...

Det är inte bara i Kina som scouter skall jaga fildelare. Los Angeles har följt efter där scouterna kan ta märken för att lära sig upphovsrätt. Alldeles för mycket George Orwells 1984 över det hela. Jag längtar tillbaka till mina egna år som scoutledare och barnen tog märken för kunskaper om natur och närmiljö (och upphovsrätten säkert bröts någon gång under en filmkväll i kyrkan).

---

Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni har tagit bestämt avstånd från kvotering. Mycket välkommet. En dålig sak (för få kvinnor i bolagsstyrelser) löser man inte med en annan dålig sak (kvotering efter kön). Fokus ska istället ligga på att fler kvinnor skall hamna på verkliga maktpositioner. Bra målsättning, och kan bli spännande att se en strategi dit. Troligen är en kamp mot fördomar och lite bekämpande av könsroller en bra start.

Regeringen måste också jobba för att kvinnor och män ska ha lika förutsättningar för att ta sig fram på arbetsmarknaden. Jämställdhetsbonus vid föräldraledighet, ökade kostnader för diskriminering, avdrag för hushållsnära tjänster och en möjlighet att starta företag inom hela vårdsektorn är vägar åt rätt håll. Sen måste det alltid vara upp till företagen att sätta sina egna styrelser; och de som väljer bort kompetenta kvinnor pga. kön, kommer heller inte lyckas i längden.

---

På tal om svensk sjukvård höll jag igår natt bli riktigt vänster. En lyckad fest med singstar och tequila (inget av det senare för min del dock), slutade med en ambulansfärd till akuten, då en vän ramlade in i ett bord och fick ett jack i pannan. Diskussionen på sjukhuset gick ungefär såhär:

Sjuksköterska: Ja, jag ser att du fyllt tjugo
Min vän: Ja?
Sjuksköterskan: Vi behöver nog sy det här, men det kommer kosta tvåhundra kronor att träffa doktorn
Min vän: Okej, tar ni kort?

Hela situationen fick mina tankar till en gammal sketch om ett framtida moderatsverige där brandmännen tog betalt innan de släkte branden. Sen insåg jag att sjukvårdspolitiken efter en månad med borgerlig regering nog allt får räknas som socialdemokratisk. Egenavgifter är säkert dessutom rätt smart för att slippa överutnyttjande av vården, men just då och där kändes det fruktansvärt absurt och idiotiskt. Sen har jag lite svårt för det där att man ska betala någonting man skattat för en extra gång...

---

Annars är det obligatorisk läsning av dagens ledare i expressen. "Legalisera fildelning" är rubriken, och den innehåller bra krav. Hoppas både att Reinfeldt och Ask tar åt sig.

Den nya regeringen om frihet, fildelning och feminism

Åsa Torstensson (c) är kvinnan som kommer ta över ansvaret för IT-politiken i sin roll som Infrastrukturminister. Förhoppningsvis ett bra val, för det är en riksdagsledamot som för ett år sedan skrev en hel motion om den personliga integriteten. Kanske kan hon då se att det inte är praktiskt möjligt att jaga fildelare utan att skära ner på den.

Annars är det till största delen justitieminister Beatrice Ask (m), som står för fildelningsfrågorna. Beatrice Ask har faktiskt försökt reglera buggningsförslagen. Buggning står med i regeringsförklaringen och är knappast något hon kan ta bort, även om det hade varit det ideala.

Ask har en inte riktigt konsekvent linje i sin politik. Jag gissar att jag kommer ha någon form av hatkärlek till henne, för samtidigt som hon varit en av de personer som varit ute och skrikit om datalagringslagstiftningen, så är hon samtidigt en av de riksdagsledamöter som vill kriminalisera grooming.

Hur Ask ställer sig till fildelning vet jag faktiskt inte, men hon har kritiserat Thomas Bodström flertalet gånger, något du kan läsa mer om här. Hon är i alla fall ett radikalt val från Reinfeldt, och ett val som måste ses helt i rätt riktning från det storebrorssamhälle vi höll på att få med hjälp av Johan Pehrsson och Thomas Bodström.

Ask tänker i alla fall ta itu ordentligt med våldet som drabbar kvinnor. Helst skulle jag vilja se beteckningarna "relationsvåld","hedersvåld" och "hatbrott" istället. Annars är det folkpartisten Nyamko Sabuni som kommer styra över jämställdhetsfrågorna. Överraskande och positivt. Sabuni är otroligt kompetent, och även om hon kanske gått lite för långt med gyntestförslaget, så handlar den politiken på området feminism hon fört, om så mycket mer.

Ett par exempel på positiv och bra jämställdhetspolitik Sabuni fört hittar du här och här.

---

Negativt med regeringen är att Birgitta Ohlsson (fp) inte fick biståndspolitiken som sitt område. Istället så är det Tobias Billström från moderaterna. Ohlsson är både mer kompetent inom området, och med henne vid rodret hade chanserna för ett bibehållet 1%-mål varit mycket större. Moderaterna är det enda allianspartiet som motsatt sig det.

Givetvis är det också trist med kristdemokrater vid socialdepartementet. Kunde de inte bytt med fp? Hägglund och Larsson i all ära, men nymoralism och konservatism behövs inte i folkhälsofrågor eller hbt-frågor.

Uppdatering:
Blandade ihop Billström med Gunilla Carlsson som är den som blev biståndsminister, så resonemanget föll lite. Carlsson är defintivt kompetent, och en av mina favoritmoderater, så det är synd att hon sitter på en post där partiet har helt fel åsikter. Carlsson borde bli moderaternas nästa partiledare och statsminister.

Den nya regeringen i siffror

Skriver om den nya justitieministern Beatrice Ask på bloggregeringen. Kommentera gärna inlägget där.

Ser man den nya regeringen i siffror så är förhållandet kvinnor/män tio/tolv, vilket är samma representation som den socialdemokratiska. Vi har fått vår första svarta minister (Nyamko,fp), våra första öppet homo/bisexuella ministrarna (Tobias Billström, m och Andreas Carlgren, c), den långhårigaste finansministern genom tiderna (Anders Borg, m) och vår första EU-minister med kompetens (Cecilia Malmström, fp).

Kommer kommentera vidare senare. Tills dess gillar jag att en centerpartist kommer ansvara för IT-frågorna och att Johan Pehrsson inte blev justitieminister.

Semestertorka i myndighetshanteringen

Det är fortfarande sommar och sol, och min lediga tid har till största delen tillbringats utomhus i gräset med eller utan laptop (det finns för många myror i min trädgård) och i hängmattan med telefonen. Det är sommartorka hos nyhetsförmedlarna, och istället kan man läsa om hur man är efter vilken glasssort man tycker om, eller att man ska campa solo.

Patrik skriver om en av våra totalt onödiga myndigheter, och Sakine om att skriva upp sig i donationsregistret, även om man inte vill donera. Själv finns jag där, och bryr mig inte det minsta om vad de gör med mig när jag dör. Jag är ju trots allt död då.

I semestertider kan man i alla fall konstatera att landet Sverige är uselt på krishantering. Har folk semester så fungerar varken myndigheter eller andra instanser. Vare sig krig eller katastrofer tar någon hänsyn till att svenskar vill vara lediga fyra veckor i juli och en vecka kring jul. När ska styrande makt inse det? Uppenbarligen så lär man sig inte av sina misstag i alla fall.

På den politiska fronten så är Nyamko hetast just nu. Förbud mot slöja och obligatoriska gynbesök för högstadietjejer. Slöjförbudet tror jag är omöjligt att pragmatisera, och totalt onödigt och dumt att lagstifta om ett klädesplagg, det är trots allt symboliken bakom som är det farliga, inte tygstycket runt håret.

De föreslagna gynbesöken är desto klokare. Inte bara för att man kan komma åt eventuella könsstympningar, utan för att lite mer närhet till sitt underliv säkerligen inte skulle skada hos högstadietjejer i stort, liksom ett hiv och klamydiatest, om inte annat bara för att ta bort den där allmänt utbredda skräcken för gynekologer som finns idag. Det är dessutom ett välkommet inslag i svenskt politik att faktiskt ha åtgärder till de problemen som finns, istället för att bara snacka utan att föreslå någon lösning.

Sen tycker jag fortfarande att religiösa friskolor är någonting positivt som inte ska förbjudas, utan ha skarpare kontroll istället. Det gäller ju dessutom alla andra skolor också...

Kvinnor ska allt städa själva!

Under dagens lunchpaus slog jag på svt24 som sände en debatt om hushållsnära tjänster. Förslaget om skattesubvention inom sektorn har fått nytt genomslag efter Nyamko Sabunis artikel i ämnet, och Commander in Cheif på tv.

Det jag har svårt att förstå är vänsterns argumentation i det hela. Vänstern nedvärderar hela städsektorn och ser ett klassperspektiv i att människor ska anlita städhjälp. Istället för att acceptera att människor är bäst på olika saker, så tycker de att alla ska städa själva, allt annat är att gå tillbaka till det gamla klasssamhället med pighjälp. Detta är ju samtidigt att nedvärdera alla de människor som jobbar inom städ-sektorn idag, en sektor som jag själv har jobbat i, genom att inte tycka att man borde skapa fler arbetstillfällen där.

Idag så finns det liknande skattesubventioner för klassiskt manligt arbete. Det har inte vänstern något problem med. Tydligen så är det dock en skillnad när kvinnors obetalda hemarbete ska ut på den vita öppna marknaden. Att en skattesubvention kan leda till fler arbetstillfällen, framför allt för "arbetar"kvinnor är tydligen ingenting man prioriterar, utan ser istället bara de kvinnor som "slipper" städa.

Detta skapar klassisk kvinnlig konkurrens, där man istället för att fokusera på de realistiska lösningarna, ställer kvinnor mot klass, där kvinnor blir förlorarna.

Sen ska man i debatten inte glömma bort att med en skattesubvention på hushållsnära tjänster, så kan även fler män anlita städhjälp, och även börja arbeta i städsektorn.

"Gå vidare, det finns gott om män"

Så löd Nyamko Sabunis råd till kvinnor som känner sig fast i ett förhållande där de inte har möjlighet att satsa på sin karriär. Under ett samtal i Skövde idag med ledande fp-kvinnor (och ett par män), så diskuterade vi kvinnors möjligheter i politiken i dagens mest jämställda Sverige. För när Chile väljer en kvinnlig president, och "Commander in Cheif" är högaktuell, så finns det ytterst få ledande kvinnor i Sveriges politiska topp.

Vi har i Sverige ett valsystem som premierar män. I många valkretsar landet över så toppas listorna av män, och de flesta mindre partier får bara en eller två riksdagsplatser per valdistrikt, vilket gör att det också blir en mansdominans i riksdagen, och svårt för kvinnor, speciellt utanför storstadsområderna att komma in bakom maktens dörrar. Hade valkretsarna varit större så hade det också kunnat bli större chans för kvinnor att komma in.

Ett annat system som framför allt drabbar kvinnor är de hushållsnära tjänsterna. Inte bara det faktum att det per automatik är ett systemfel när man kan dra av för de traditionella manliga sysslorna, såsom målning och mindre byggnationer, men inte för de klassiska kvinnliga sysslorna som städning och tvätt-hjälp. Det drabbar också alla kvinnor som idag jobbar svart inom sektorn. Subvention av hushållsnära tjänster hade inneburit ett mycket bättre och säkrare arbetsklimat för dem, som idag är oerhört utsatta och saknar rättsligt skydd om någonting händer.

Även om det här är två saker som det skulle kunna gå att skapa ändring med från politiskt håll, så handlar mycket fortfarande om attityder och strukturer. Kvinnor behöver tyvärr anpassa sig efter mäns villkor för att ha en möjlighet att tas på allvar. Många har en brist på självsäkerhet, någonting som män av tradition och uppfostran fått med sig från början. Den ödmjukhet som egentligen borde anses som någonting positivt inom politiken blir en kvinnofälla, och ett slags moment tjugotvå när kvinnor som jobbar emot den, tar för sig, och visar sig starka, sedan blir utmålade som rabiata och skrämmande.

För trots att kvinnor och män idag på pappret har lika rättigheter, så är inte möjligheterna de samma.

Folkpartistisk fullträff

Jag har den senaste tiden inte varit direkt störtförtjust i partiet jag har medlemskap i, Folkpartiet, utan mest kritiserat dem för dess hållning i frågor som rör övervakning och immaterialrätt, och stundom faktiskt funderat över varför jag fortfarande är med, speciellt när det dyker upp alternativ med vettiga åsikter i frågorna.

Därför känns det otroligt skönt att få läsa Nyamko Sabunis debattartikel på Expressens sida fyra, där hon ryter till om både det så otroligt jämställda Sverige, samt kvinnofällorna som finns. För i spåret av tv-premiären av serien "Commander in Chief" så har diskussionen om varför kvinnor inte finns på höga poster återigen börjat föras.

Sverige har inte haft en kvinnlig stats- eller regeringschef sedan Ulrika Eleonora, och ligger i dagens läge inte i närheten att få det heller. Bara två partiledare är kvinnor, och på de tyngsta politiska maktpositionerna har kvinnor varit sällsynta även i modern tid. Mycket beror på, som Sabuni nämner, att medelmåttiga män får lätt för sig, medan duktiga kvinnor motarbetas. Kvinnor förväntas fortfarande att sköta största delen i hemmet, för att få hjälp med de traditionella kvinnliga hushållssysslorna får du skatta fullt, medan motsvarande manliga berättigar till skatteavdrag.

Kvinnor uppmuntras och uppfostras till att kärleken är det som är viktigast, och i följd av det faktiskt offra sig för sin mans framgång. För de maktpositioner som finns idag förväntas det dessutom att du ska lägga så mycket tid så att du omöjligt kan lägga full tid för hem och barn, och det är för en man socialt accepterat att du offrar den delen till förmån för en yrkeskarriär.

Att det är en ekvation som inte riktigt går ihop med jämställdhet är inte särskilt svårt att räkna ut. För att det ska fungera så måste fler kvinnor vilja ta makt och sticka utanför könsrollens grepp, och också göra det män har gjort i alla tider; offra delar av hem och barn, samtidigt som samhällsklimatet måste anpassa sig så att det blir en möjlighet att i en familj ha mer än en person på en maktposition eller med ett tidskrävande arbete.

Jämställdhet handlar om att ge och ta, och att gå mot båda hållen, inte vända på steken och kvotera in kvinnor i maktpositioner och lämna mannen vid spisen, för det blir precis lika fel då.