Folkpartistisk fullträff
Jag har den senaste tiden inte varit direkt störtförtjust i partiet jag har medlemskap i, Folkpartiet, utan mest kritiserat dem för dess hållning i frågor som rör övervakning och immaterialrätt, och stundom faktiskt funderat över varför jag fortfarande är med, speciellt när det dyker upp alternativ med vettiga åsikter i frågorna.
Därför känns det otroligt skönt att få läsa Nyamko Sabunis debattartikel på Expressens sida fyra, där hon ryter till om både det så otroligt jämställda Sverige, samt kvinnofällorna som finns. För i spåret av tv-premiären av serien "Commander in Chief" så har diskussionen om varför kvinnor inte finns på höga poster återigen börjat föras.
Sverige har inte haft en kvinnlig stats- eller regeringschef sedan Ulrika Eleonora, och ligger i dagens läge inte i närheten att få det heller. Bara två partiledare är kvinnor, och på de tyngsta politiska maktpositionerna har kvinnor varit sällsynta även i modern tid. Mycket beror på, som Sabuni nämner, att medelmåttiga män får lätt för sig, medan duktiga kvinnor motarbetas. Kvinnor förväntas fortfarande att sköta största delen i hemmet, för att få hjälp med de traditionella kvinnliga hushållssysslorna får du skatta fullt, medan motsvarande manliga berättigar till skatteavdrag.
Kvinnor uppmuntras och uppfostras till att kärleken är det som är viktigast, och i följd av det faktiskt offra sig för sin mans framgång. För de maktpositioner som finns idag förväntas det dessutom att du ska lägga så mycket tid så att du omöjligt kan lägga full tid för hem och barn, och det är för en man socialt accepterat att du offrar den delen till förmån för en yrkeskarriär.
Att det är en ekvation som inte riktigt går ihop med jämställdhet är inte särskilt svårt att räkna ut. För att det ska fungera så måste fler kvinnor vilja ta makt och sticka utanför könsrollens grepp, och också göra det män har gjort i alla tider; offra delar av hem och barn, samtidigt som samhällsklimatet måste anpassa sig så att det blir en möjlighet att i en familj ha mer än en person på en maktposition eller med ett tidskrävande arbete.
Jämställdhet handlar om att ge och ta, och att gå mot båda hållen, inte vända på steken och kvotera in kvinnor i maktpositioner och lämna mannen vid spisen, för det blir precis lika fel då.
Därför känns det otroligt skönt att få läsa Nyamko Sabunis debattartikel på Expressens sida fyra, där hon ryter till om både det så otroligt jämställda Sverige, samt kvinnofällorna som finns. För i spåret av tv-premiären av serien "Commander in Chief" så har diskussionen om varför kvinnor inte finns på höga poster återigen börjat föras.
Sverige har inte haft en kvinnlig stats- eller regeringschef sedan Ulrika Eleonora, och ligger i dagens läge inte i närheten att få det heller. Bara två partiledare är kvinnor, och på de tyngsta politiska maktpositionerna har kvinnor varit sällsynta även i modern tid. Mycket beror på, som Sabuni nämner, att medelmåttiga män får lätt för sig, medan duktiga kvinnor motarbetas. Kvinnor förväntas fortfarande att sköta största delen i hemmet, för att få hjälp med de traditionella kvinnliga hushållssysslorna får du skatta fullt, medan motsvarande manliga berättigar till skatteavdrag.
Kvinnor uppmuntras och uppfostras till att kärleken är det som är viktigast, och i följd av det faktiskt offra sig för sin mans framgång. För de maktpositioner som finns idag förväntas det dessutom att du ska lägga så mycket tid så att du omöjligt kan lägga full tid för hem och barn, och det är för en man socialt accepterat att du offrar den delen till förmån för en yrkeskarriär.
Att det är en ekvation som inte riktigt går ihop med jämställdhet är inte särskilt svårt att räkna ut. För att det ska fungera så måste fler kvinnor vilja ta makt och sticka utanför könsrollens grepp, och också göra det män har gjort i alla tider; offra delar av hem och barn, samtidigt som samhällsklimatet måste anpassa sig så att det blir en möjlighet att i en familj ha mer än en person på en maktposition eller med ett tidskrävande arbete.
Jämställdhet handlar om att ge och ta, och att gå mot båda hållen, inte vända på steken och kvotera in kvinnor i maktpositioner och lämna mannen vid spisen, för det blir precis lika fel då.
posted by Johanna at 14:57
4 Kommentarer:
Alltså, jag skulle lätt kunna tänka mig att betala för städning, handel, trädgårdsarbete och t.o.m. matlagning. Inte alla dagar i veckan, men kanske 1-2 dagar? Om jag alltså hade råd och om jag behövde jobba intensivt med något under en längre period.
Men samtidigt skulle jag tycka att det vore skönt om min man tog på sig huvudansvaret och höll ihop skötseln av hemmet och alltså jobbade lite mindre än mig. Om båda två ska jobba lika mycket, så blir inte hemmet den här lugna platsen där man samlar ihop sig och får kraft.
Jag tror att man kan ha olika perioder i livet och att man inte måste göra karriär samtidigt - så har det i alla fall fungerat i min relation.
Den ena saker behöver ju som tur väl är inte alltid utesluta den andra. En lagom blandad kombination skulle nog vara det ultimata. Jag tror det är många som i perioder skulle kunna tänka sig städhjälp och liknande någon gång i veckan, liksom jag tror att det i många familjer hade underlättat om den ena parten tog ett större ansvar också, och kanske jobbade mindre, men att det inte bara är kvinnor som råkar på den rollen...
I min (gamla) lagbok står att "mannen är kvinnans målsman". Ja, det var tider det.
och fy vad skönt det är att det inte är de tiderna nu :)
Skicka en kommentar
<< Home