
Just nu befinner jag mig i det idylliska småland, i ett rött hus med vita knutar omringat av kohagar och en sjö på andra sidan grusvägen, utanför en liten by med nedlagd lanthandel och nu bara en skola och en kursgård dit konfirmander från Lidingö brukar återkomma sommartid.
Det är bokstavligen talat på landet. För att kunna duscha på morgonen behöver vedpannan laddas kvällen före. Närmsta affär ligger i den lilla tågknutpunkten Alvesta sex kilometer bort. Det är svårt att köpa tvättmedel, eftersom de måste vara fosfatfria om man har egen brunn och inte är ansluten till det kommunala vattennätet. Under den en och en halv timma som skrivit på detta blogginlägget har det susat förbi två traktorer och en gul pick-up, på den lilla grusvägen utanför, jag känner samtliga som kört dem vid namn, vet hur gamla de är, och vet var de bor. Alla fastigheter med fiskerätt (de som får ut och fiska kräftor i augusti) äger sin egen roddbåt, eftersom att sjön både är för liten och för stenig för att ha någonting som helst med motor i. (Förutom den där gula båten som körs av det där paret som nu skiljt sig och hon har flyttat till stockholm, och de där sommargästerna som kör med den där förfärliga badringen där bak.)
Jag har mer än en gång fått hjälpa grann-bonden att fösa in sina rymmande kvigor i hagen som gränsar till min mors tomt, sensommaren och hösten innebär oundvikligen stablande av ved inför vintern, och de nyinstallerade (fem år sedan?) solpanelerna på gästhusets tak är ett pricksäkert igenkänningstecken av var de bor.
Det är en by där alla känner alla. Den till och från nedläggningshotade skolan har drygt hundra elever, och trots att jag flyttade härifrån för tre år sedan, så var det ändå en och annan som faktiskt kände igen mitt namn på ekots bloggkrönika och sedan frågade min mamma lite försynt "var det Johanna?".
Jag tillhör den där skaran utflyttade människor som inte stannat kvar på orten för att skaffa volvo, vovve och villa. För trots att jag inte är särskilt gammal än, så är det många av mina forna klasskompisar som redan har den vägen utstakad för sig och trivs med det. Svenska Dagbladet har idag
en artikel om kändisarna som sätter hålorna på kartan. Smålandstjejen Charlotte Perrelli är en av dem, även hon utflyttad för länge sedan, bara därför få ni kära läsare reda på kuriosan att en av mina bästa vänner gick i samma klass som hennes systerson, för det är någonting man har koll på om man bor i en liten smålandsby. För att inte tala om uppståndelsen som blev när den tyska versionen på filmatiseringen av en av Mankells senaste böcker spelades in nära ett av husen till en av mina forna skolkompisar...
Om man bor så här långt ute på landet så är Internetuppkopplingen ofta räddningen tillbaka till verkligheten. Bredband har funnit i huset med röda knutar sedan i mars, och cyperspaces förmåga att förmedla kontakter mellan människor trots snökaos gör att litenheten och isoleringen ute på landet inte blir så farlig ändå. Trots detta så sysslar lokaltidningen nu med en
artikelserie om ungas beteende på internet, där det trots positiva exempel, förs fram ett budskap om att Internet är farligt.
Ofta så tror jag att det har mycket att göra med att vara rädd för det nya och förändring, även om ett helt okritiskt förfaringssätt till förändring inte är någonting att föredra det heller. Det gav kön på den lokala banken i går bevis på, när jag snappade upp ett samtal om bankens internettjänster mellan två kvinnor i den lägre medelåldern. Den ena kvinnan använde internetbanken och var nöjd med det, medan den andra kvinnan sa att "jag förstår mig inte på det där med dator, jag vill känna pengarna i handen", den sistnämnda är en kvinna som det
kontantlösa samhället inte hade klarat av.
Ny teknik ger i alla fall
möjligheter till förändring även ute på landsbygden. Tack vare den så är det bara den yttre miljön som skiljer när jag sitter vid min laptop i småland, jämfört med hur det är hemma i Skövde. När Perrelli och alla andra småstadskändisar måste flytta ifrån landsbygden för att lyckas, så bereder tekniken möjligheten att klara av samma saker från hemmaplan idag.
Den tekniska utveckligen ger människor en större frihet att välja över sina liv, oavsett om man föredrar smålandsidyll eller storstadsliv.