Kameraövervakning

På min gamla gymnasieskola har de placerat 12 kameror "för att förhindra skadegörelse". Någon har varit kreativ med kamerornas budskap, och min lillebror (som går på skolan nu) har dokumenterat förändringen...

I morgon träder Ipred i kraft.

Tänd en extra lampa på lördag kväll

I dag dissar jag Earth Hour i dagens Kvällsposten. Finns att läsa här.

Mer om det nedsläckta Nordkorea finns här.

Censur är beviset på att nätet är lyckat

I dag medverkar jag en kort stund i Svt:s Kulturnyheterna. Programmet finns på webben här (jag finns med ca 3 minuter in), och repriseras klockan 23:00 i kväll (svt1). Ämnet är internet, censur och kontroll med anledning av Youtube-censuren i Kina. Inslaget inleder programmet och Pär Ström intervjuas först.

Intervjun skedde via skype, och det är nog första gången på typ fem år som jag använder mig av en webbkamera. Headsetet är från samma tidsperiod.

Jag skriver också på en fattigdomsblogg

Via Karin Olsson har jag hittat till Aftonbladets fattigblogg. En reporter ska leva på socialbidragsnormen under en månad. Ni vet, ungefär samma belopp som alla vi tusentals studenter varje månad får klara oss på. Trots det har jag parmesanost i kylen, levt med betydligt högre hyra, och klarat mig rätt bra. Visst, månadssluten kan vara tuffa ibland, men fattigdom?

Det är rätt smaklöst mot alla de som lever i fattigdom, behöver försörja långt fler på mindre eller samma pengar. Fast det verkar som att reporten behöver lite verklighetsförankning, så månaden kanske blir bra för henne. Men att kalla det för en fattigdomsblogg, är lågt, även för att vara aftonbladet.

Graner lugnar svenska folket

Opassande gör mig uppmärksam på att det är statssekreterare Magnus Graner som sköter ACTA-förhandlingarna. Han har tidigare arbetat med att ta fram Ipred-lagen. Om den sa han klämkäcka saker som "det finns visst utrymme att prioritera detta och samtidigt prioritera alla andra brott vi redan prioriterar idag" och "man har rätt att få betalt för det man skapar".

Nu menar Graner att vi inte skall oroa oss för ACTA-förhandlingarna. Jag känner mig genast så mycket mer lättad.

Med Kina som föredöme

Jag var i Istanbul förra veckan, och fick ofrivilligt bråka en hel del med internet. Inte så mycket för att jag inte kom fram till vissa sajter. Förutom ett notoriskt error vid msn-uppkopplingsförsök på universitetsanslutningen jag satt vid ett par gånger, hade jag inga problem med att komma in på vare sig youtube, bloggar eller några andra sajter. Däremot fick jag berättat för mig att bland annat youtube var förbjudet, men att alla besökte sajten ändå.

Mina bråk med internet bestod snarare av att det fanns så dålig tillgång till det. På konstfakulteten hos ett av landets största universitet var uppkopplingsmöjligheterna begränsade till en bemannad datasal med åtta datorer och ytterliggare ett par tp-kablar för laptops. Trådlöst internet var helt förbjudet (på alla landets universitet t.o.m.?) på grund av "säkerhetsrisken". Utanför datarummet stod minst lika många datorer med tillhörande plattskärmar, en stor vägg-tv och projektorer, upptagna med att screena videoinstallationer på vägen till hål-i-marken-toaletten längre bort i samma korridor.

Jag är därför inte så förvånad över att DN berättar om Turkiet och Australien som de värsta internet-censur-länderna. Jag är mer förvånad över att inte mer sägs om den kontroll som håller på att ske här. Ekonomiska partsintressen får orimlig makt över simpla kopior och systemet närmar sig en stor A.I.-inspirerad Dr. Know (fast utan en snygg prostituerad Jude Law som kan hjälpa oss att betala).

Till skillnad från Turkiet, där spärrar är enkla att ta sig förbi, håller vi i Sverige på att bygga upp ett kontrollsystem, så omfattande att spärrar både kan bli olagliga och verkningslösa. FRA-lagen har redan gett Försvarets radioanstalt möjligheten att övervaka allt i realtid. Datalagringslagen påtvingar lagring av all trafik, Ipred ger privata intressen rätt att registrera personuppgifter och dödar de få öppna nätverk som finns kvar. ACTA-avtalet skall vi inte ens gå in på.

Förhandscensur blir överflödigt då allt fler idkar självcensur och undviker kontroversiella sajter för att slippa alla eventuella misstankar. Fast, för att citera Liza Marklunds senaste krönika: "Det går att sätta filter på nätet, kineserna klarar det ju".

Filter på nätet är aldrig okej. Vare sig det handlar om censur eller övervakning.

Spelvåldsförbud är visst moralpanik

Av någon anledning har det lyckats blossa upp en spelvåldsdebatt, där några dåligt pålästa personer moralpanikrasat över några interaktiva scener och lyckats provocera fram ett smått ironisk diskusssion om en fråga vi andra begravde för tio år sedan.

Kristdemokraten Anders Bergsten skriver på svt opinion om spelvåld, drar in ett förlegat fem år gammalt uttalande från forskaren Frank Lindblad som inte alls handlar om spel utan om videovåld, blandar med lite spelmissbruk och sätter sig över den forskning som finns och menar i kraft som kristdemokratisk kommunpolitiker att han vet att dataspelsvåld visst är farligt.

Jag har gjort ett utförligare inlägg om Frank Lindblads dataspelsforskning här, och ni har väl inte glömt Anders Bergstens spelförbudsivrande och nazist-jämförelser som han skrev förra året?

Journalisten och socialantropologen Charlotte Celsing skriver på newsmill om att "alla skolmassakrar" ("alla" upprepas tre gånger i artikeln) har begåtts av "killer-spelare". Tydligen har det undgått henne att den värsta av dem alla, mördaren vid Virginia Tech-massakern inte spelade några som helst våldsamma spel. Ska man hårddra statistiken byggt på det, borde det snarare leda till att det är större risk för att unga killar som inte spelar våldsspel blir massmördare, än att unga killar som spelar våldspel blir det.

Celsing hänvisar till tveksamma forskningsrapporter skrivna av forskare som på förhand haft en negativ syn på spelvåld och använt sig av metoder som knappast kan anses representativa för vardagligt spelande. Dessutom missar hon helt och hållet att det faktiskt finns positiva effekter av att spela våldsamma dataspel, inte minst för att de ger spelaren möjlighet att avreagera sig och bli mindre aggressiv. Likaså har hon missat att antalet unga våldsbrottslingar faktiskt har minskat de senaste åren.

Dataspelsbranschens Per Strömbäck gör ett tappert försök till försvar av spelen i tisdagens Debatt på Svt. Janne Josefssons avsky mot våld i spel var överhängande i hela programmet, och även om Strömbäck lyckades med konststycket att slänga en känga på fildelning mitt i debatten, var det ett bra klart och tydligt försvar mot både censur och nymoralism.

Folkpartisterna Cecilia Wikström och Camilla Lindberg håller också ett försvarstal för yttrandefriheten och mot censur. Jag hoppas att de kan få regeringen att inte bara avskaffa biografbyrån, utan också hela lagen om olaga våldsskildring.

En gång för alla; Det finns inga belägg för att våld i spel skulle vara farligt. Kan vi släppa den eviga våldsdebatten nu, och diskutera något viktigt i stället?

---

Till sist: Louis Vuitton stämmer Google för att de inte trivs med sökresultaten. Kullenberg och Sidvind har tagit sig an en tysk dom om datalagringsdirektivet.

Istanbul

I morgon (fredag) sticker jag till Istanbul för att göra konst. Hur mycket jag kommer befinna mig på nätet blir helt beroende på hur mycket trådlösa nätverk det finns på stan, och på universitetet jag kommer befinna mig på. Kontaktas gör jag bäst via mail (alt. sms).

Slopad biografbyrå eller slopad censur?

Det verkar som att filmcensuren är på väg att försvinna. Det har läckt ur utredningen kring Statens Biografbyrå, och tydligen är Kristdemokraterna okej med att skrota myndigheten.

Inte en dag för tidigt om det nu går igenom. Själv hoppas jag på att utredningen inte bara föreslår en nedläggning av Biografbyrån, utan också en gång för alla skrotar lagen om olaga våldsskildring. För utan biografbyrån kan "förråande" filmer hamna hos justitiekanslern och förbjudas och bötfällas i efterhand, eftersom lagstiftningen om olaga våldsskildring fortfarande finns kvar och moraliserar över vad vuxna människor vill titta på.

I höstas skrev jag en krönika om filmcensuren och skrev inför det ett mail* till biografbyrån och frågade om vad de egentligen hade klippt och förbjudit de senaste åren. Det visade sig att de visserligen inte förbjudit någon icke-pornografisk film sedan 1997 (den här), men senast de klippte i en "vanlig" film var i den här, år 2002.

I porren är det vanligare med klipp. Två filmer totalförbjöds 2005, och förra året klipptes det i minst fem filmer. Grov BDSM verkar vara det vanligaste, men ett klipp innehåller bara knogjärnsslag, något som verkar ha gått obemärkt förbi i "vanlig" film. Våldsamt sex är knappast värre än något annat som skildras på film och det är inte statens uppgift att moralisera ens över porrens innehåll.

Vuxna människor borde få avgöra själva vad de vill titta på. Föräldrar borde ha ansvaret för vad deras barn tittar på, och staten borde inte ha någonting att göra med hur mycket våld som skildras i media. Det är bra om biografbyrån äntligen kan slopas, men det hjälper inte så mycket om lagen om olaga våldsskildring finns kvar.

---

Missa inte gårdagens kvällspostenledare om FRA-motståndet, eller att Peter Sunde kommit ut som miljöpartist.

---

*Svaret kom den 4:e september 2008 och vad för klipp det förekommit efter det har jag ingen koll på.

En folkrörelse är fler än hundra PR-konsulter

I går blev det bara ett kortare ironiskt inlägg om DN:s så kallade "granskning" av FRA-upproret. Hela artikeln kändes som ett slag i magen, utan idé att ens försöka förklara. Dessvärre verkar DN ha fastnat för tesen att FRA-motståndet skulle vara driven av konstgräsrötter i stället för folkligt engagemang, så det är dags för ett par rader till.

Mitt, och flera andras engagemang mot FRA-lagen började redan i januari/februari 2007. Det var då lagrådsremissen skickades ut och gick igenom. DN skrev då om oense ministrar, och Ny Teknik berättade om hur förslaget skulle kuppas igenom under julledigheten.

Den 26 februari 2007 startade piratpartiets Christian Engström en namninsamling, som på ett par månader samlade över 4000 namnunderskrifter. Det här var när Piratpartiet fortfarande var relativt litet, och höll på att återhämta sig efter valrörelsen 2006.

I början av juni 2007 höll flera av de politiska ungdomsförbunden tillsammans med Piratpartiet demonstrationer för medborgarrespekt. Det var i skuggan av både FRA-lagförslaget, buggningsförslaget som debatterades friskt då, datalagring, och ett-årsdagen efter razzian mot Piratbay. Politiska ungdomsförbund mellan höger och vänster stod blandades med både Piratpartister, Piratbyrån och vanliga engagerade medborgare.

Under hösten 2007 och våren 2008 fortsatte vanliga människor utan det minsta konstgräs vara arga, men det gav inte särskilt mycket mediagenomslag. Två veckor innan FRA-lagen var det fortfarande relativt tyst i media.

Sen kom stoppafralagen.nu med sin berömda helsideannons. Jag och alla andra som inte har DN:s pappersupplaga på köksbordet såg den aldrig, men kanske var det det som fick tidningarna att börja skriva. I samma veva länkade Piratebay med tusentals besökare vidare till stoppafralagen.nu från sin förstasida och om det inte fanns bloggbävning tidigare kom den i alla fall då.

Jag vet inte varför DN jagar konstgräs i stället för engagemang, men för mig som befann mig utanför stockholm, märkte jag inte av vare sig PR-byråer eller några pengar. Även om nämnda personer i artikeln var aktiva och engagerade, tvivlar jag på att det på något sätt var avgörande för att så många blogginlägg skrevs, och att så många människor blev arga och frustrerande. Det klarade lagstiftande politiker av att framkalla alldeles utmärkt själva. Om någon fick betalt är det väl trevligt för den personen, men det gör inte alla tusentals gräsrötter till fejk.

Om det är någonting DN:s så kallade "granskning" av FRA-motståndet har visat, är det att det tydligen krävs en betald helsidesannons i nämnda tidning för att ett gräsrotsuppror skall tas på allvar. För tydligen har både DN och politiker märkt den och PR-makare framför alla arga och upprörda människor. Enligt DN "finns inga gränser för påverkansmöjligheterna" om bloggare avsätter arbetstid, eller får betalt för att skriva om politiska frågor. Alla ändlösa timmar fritid är tydligen inte lika betydelsefulla.

De fyratusen personer som protesterade våren 2007 blev mångfaldigt fler under 2008. Facebook blev stort i Sverige, fler började blogga, sociala nätverk på nätet växte och folk började se sin personliga integritet allvarligt hotad. DN borde lära sig att en folkrörelse är större än en handfull PR-konsulter.

Jag har ingen egen vilja

Med anledning av den här artikeln vill jag bara påtala att det givetvis är PR-byråer, Henrik Alexandersson, Erik Lakomaa, Amanda Brihed, Stoppafralagen.nu och Piratpartiet som såg till att jag den 9 januari 2007 för första gången skrev om FRA-lagen på den här bloggen.

Givetvis är hela mitt arrangemang välregisserat, jag har ett hemligt konto i Schweiz som betalar ut jämna femsiffriga belopp till mig varje månad från en anonym anti-övervakningsförespråkare, bara jag skriver minst tre blogginlägg om ämnet. När jag inte studerar (min utbildning är givetvis bara ett spel för galleriet), springer jag på hemliga möten med pr-konsulter och partiledare, allt för att planera nästa drag bland attacker mot regeringen som ju bara vill övervaka mig i all välmening.

För det finns ju inga gräsrötter som engagerar sig om ingen smartare hjärna står bakom, och det finns ingenting som heter deltagarkultur.