Creeper

tisdag, maj 16, 2006

Feminismens död och den plötsliga radikaliseringen

Om feminismen är död är en rätt bra fråga när ett debattprogram bjuder in Ella Bohlin och hon från "jobba jämt" till studion för att diskutera samma ämne.
Feminismen är inte död, men att ens diskutera dess död, visar på att debatten har gått åt helt fel riktning. Den svenska lagomhetskapet har tröttnat på rödstrumporna, och istället sjunkit ner i ett enkelt tänkande och apatiskt "men vi har det ju redan så bra ändå".

Det är någonstans förstående, för visst är det lätt att strunta i den systematiska strukturella diskrimineringen av kvinnor som finns, genom att hänvisa till att det är så "pojkar beter sig" eller bortförklara allting på individuella skillnader, eftersom att det någonstans är allra enklast. Problem är alltid svåra att ta hand om, och när det handlar om mer dolda problem, och strukturella attitydsproblem, så är det mycket lättare att stoppa huvudet i sanden och ta lite smällar och skit, istället för att faktiskt fortsätta aktivt att jobba för att motverka problemen.

Jag gillar inte vänsterfeminismen, eftersom att de enkelt brukar klassificera in kvinnor i ett enda stort kollektiv, med samma åsikter, och utan ett minsta litet uns av individualitet. Att kvinnor skulle vara en del av den arbetskraft som finns på marknaden, och att de flesta jämställdhetsproblem och är ekonomiska problem, är något som bortses från, och kvinnor blir istället en grupp som vill ha extra skydd och speciella åtgärder "eftersom att de är kvinnor".

Att däremot tala om feminismens död är att bortse från den verklighet vi lever i, och de problem som faktiskt finns här fortfarande idag. En del tycker att vi äntligen pratar verklighetförankrad feminism, när det blir vardagsfrågor som kommer upp på dagordningen istället för radikalfeminism, men radikalfeminism och vänsterfeminism får inte blandas ihop.

Radikalfeminismen behövs i svensk politik. Inte minst för att frågorna annars tenderar att glömmas bort i ett apatiskt vaniljlagomland som nöjer sig så fort makthavarna gör det. Queerperspektivet är viktigt, och riskeras att glömmas bort eftersom att det berör för få, även om principerna och strukturerna är likadana. En individvänlig radikal feminism strävar ju faktiskt efter precis samma mål som liberalismen, nämligen att låta människor få leva sina liv efter samma förutsättningar, oavsett vem du är.

----

För övrigt är Poets of the Fall absoluta favoriterna just nu. Bara så ni vet.

12 Kommentarer:

Anonymous Lore sa...

På samma sätt stryker en del av det som sägs mig mothårs, då män tydligen är en kollektiv enhet som alla är likadana och fungerar på samma sätt. Välkommen till världen, gråskalor är för invecklade för att vinna poäng med.

17 maj, 2006 00:17  
Blogger Johanna Nylander sa...

Visst är det så... hur mycket är det inte som ursäktas för att "män är män" och "kvinnor är kvinnor", samt den där fina kollektiviseringen av talibanmän som vänsterretoriken så gärna ger sig på. Jag tippar skarpt på att en stor del av de ojämställdheter som finns män och kvinnor emellan bygger på just de förväntningar som män har på sig som kollektiv grupp, kanske inte gråskalor eller svart-vitt, men lite mer individualism hade världen allt behövt!

17 maj, 2006 01:56  
Blogger Habrok sa...

Jag kallar mig inte feminist, och tycker nog inte att du ska göra det heller, av följande orsaker:

1) Det finns en kollektivistisk rörelse vilka också kallar sig feminster. Denna rörelse tror de flesta mindre intresserade personer är Feminismen (the one and only). Att kalla sig feminist och argumentera för feminism ger därmed den kollektivistka varianten tyngd och makt. Inte bra.

2) Om du är för individualism, så måste det vara bättre att säga det än att för varje enskild kategorisering av individer markera sitt missnöje:
- Jag tycker man ska behandla folk efter vilka de är och inte efter vilket kön de har.
- Och inte efter vilken religion de har.
- Nej, inte kroppsvikt heller.
- Hudfärg? Naturligtvis inte.
osv.
Individualism täcker ju in allt det där, vilket gör allt (eller...en del i alla fall) mycket enklare.

3) Beteckningen "social anarkist" är bättre än både individualst och feminist, eftersom folk aldrig hört talas om det, vilket betyder att:
a) De har inga förutfattade meningar som man måste dementera (eller bekräfta, as the case may be)
b) Det är svårt för dem att undvika frågan "Vad är en social anarkist?" och så kan man lura på dem en föreläsning om individualismens företräden

4) Om man nu vill markera sitt motstånd mot kategoriseringar, är det inte dumt att kategorisera sig själv då? Är inte det en total kapitulation inför kollektivismen?


Avslutar med att citera en verklig auktoritet på området:
"The most thoroughly and relentlessly Damned, banned, excluded, condemned, forbidden, ostracized, ignored, suppressed, repressed, robbed, brutalized and defamed of all Damned Things is the individual human being. The social engineers, statisticians, psychologists, sociologists, market researchers, landlords, bureaucrats, captains of industry, bankers, governors, commissars, kings and presidents are perpetually forcing this Damned Thing into carefully prepared blueprints and perpetually irritated that the Damned Thing will not fit into the slot assigned to it. The theologicians call it a sinner and try to reform it. The governor calls it a criminal and tries to punish it. The psychotherapist calls it a neurotic and tries to cure it. Still, the Damned Thing will not fit into their slots."
- Never Whistle While You're Pissing, by Hagbard Celine, H.M. S.H.

17 maj, 2006 07:31  
Blogger Johanna Nylander sa...

Feminismen innhåller ett aktivt ställningstagande för jämställdhet som inget annat synsätt gör, och i feminismen så finns det ingetning i sig som kollektiviserar kvinnor och män, utan bara ett synliggörande av rådande strukturer och normer, samt en vilja att bryta dem, till förmån för individen.

Rekomenderar läsning av det här om du är mer nyfiken över varför jag inte kommer sluta kalla mig för feminist.

17 maj, 2006 12:19  
Blogger Vidde sa...

Jag är, och har alltid varit väldigt vänsterinriktad i mitt politiska tänkande. Kanske är det därför jag dissar ett ord som "individualism" och välkomnar "humanism". Det förra låter nämligen mer som "var och en får väl sköta sig själv", när jag tror att vi skulle behöva lite mer omtanke om sin nästa i samhället.

Jag har länge kallat mig feminist, och det gör jag väl fortfarande. Men man måste vara försiktig med hur man säger det. För jättemånga relaterar till helt fel saker när man säger ordet. FI kan jag inte med. Och vilka de nu är som ställer sig och säger att "kvinnor är bättre än män" och "män är djur", de människorna skadar ju bara kvinnors kamp för jämställdhet. För mig innefattar feminismen lika behandlande av alla människor oavsett kön, läggning, hudfärg osv... Så en kompis sa att jag var humanist. Fine.

17 maj, 2006 12:20  
Anonymous Anonym sa...

"men vi har det ju redan så bra ändå" är högerblockets signum och FP plagierar vänsterns politik.
Hur man kan vara feminist men samtidigt motsätta sig solidaritet är ett typexempel på att "äta upp kakan och ha den kvar", och det Johanna, är vad du försöker. Lycka Till.

17 maj, 2006 14:51  
Blogger Johanna Nylander sa...

Var motsätter jag mig solidaritet?

17 maj, 2006 15:50  
Anonymous Anonym sa...

"Var motsätter jag mig solidaritet?"
Överallt och i samma stund du bestämmer dig för att vara folkpartist.

17 maj, 2006 16:02  
Blogger Johanna Nylander sa...

Fast det där är ju allt en överdrift. Fp är mycket mer solidariska än både M, S och KD, minst.

Flyktingamnesti, högre bistånd, trovärdig HBT och jämställdhetspolitik är bara några... Var i det finns osolidariteten?

17 maj, 2006 16:14  
Blogger Farsan_Baloo sa...

En god start vore att vi i den feministiska rörelsen (som jag ändå anser mig vara en del av) började med att göra gemensam sak. Steg ett måste vara att få folk att inse att det faktiskt finns ett strukturellt förtryck av kvinnor. I samhället i stort, och på arbetsmarknaden i synnerhet.

SEDAN kan vi fortsätta med att resonera kring hur vi bäst gör oss av med detta problem. Nu stöter vi istället bort folk genom att vända oss mot varandra. Fokusera på varandras olikheter istället på den gemensamma nämnaren. Att vi eftersträvar lika villkor för alla. Oavsett kön, sexuell läggning eller etniskt ursprung.

17 maj, 2006 21:48  
Blogger Fredag sa...

Att det finns olika feminismer är lika självklart som att det finns olika socialismer eller liberalismer. Det fattar inte Ella Bohlin, utan argumentar mot feminismen just på denna ostabila grund. Vad gjorde hon i studion öht?

17 maj, 2006 22:23  
Blogger Malin Petré och Beatrice Fredriksson sa...

nejnejnej detta går ju inte alls. feminism och liberalism är ICKE förenligt per definition. feminism = strävan efter jämställdhet mellan könen. var är individualismen där menar du? när man ska jämställa två grupper, då kollektiviserar man, vilket är motsatsen till liberalismens tankar. ta t ex rasism. jag tror alla är överens om att problemet med rasism är att man generaliserar. "invandrare är dumma." invandrare som grupp. när man borde se varje människa istället. problemet med ojämställdhet i sammhället mellan "kvinnor" och "män" är samma sak. som liberal borde du inse att kollektivism är största och enda orsaken till ett ojämlikt och ojämställt samhälle. http://www.antifeministen.blogspot.com

19 maj, 2006 11:17  

Skicka en kommentar

<< Home