Feminismens död och den plötsliga radikaliseringen

Om feminismen är död är en rätt bra fråga när ett debattprogram bjuder in Ella Bohlin och hon från "jobba jämt" till studion för att diskutera samma ämne.
Feminismen är inte död, men att ens diskutera dess död, visar på att debatten har gått åt helt fel riktning. Den svenska lagomhetskapet har tröttnat på rödstrumporna, och istället sjunkit ner i ett enkelt tänkande och apatiskt "men vi har det ju redan så bra ändå".

Det är någonstans förstående, för visst är det lätt att strunta i den systematiska strukturella diskrimineringen av kvinnor som finns, genom att hänvisa till att det är så "pojkar beter sig" eller bortförklara allting på individuella skillnader, eftersom att det någonstans är allra enklast. Problem är alltid svåra att ta hand om, och när det handlar om mer dolda problem, och strukturella attitydsproblem, så är det mycket lättare att stoppa huvudet i sanden och ta lite smällar och skit, istället för att faktiskt fortsätta aktivt att jobba för att motverka problemen.

Jag gillar inte vänsterfeminismen, eftersom att de enkelt brukar klassificera in kvinnor i ett enda stort kollektiv, med samma åsikter, och utan ett minsta litet uns av individualitet. Att kvinnor skulle vara en del av den arbetskraft som finns på marknaden, och att de flesta jämställdhetsproblem och är ekonomiska problem, är något som bortses från, och kvinnor blir istället en grupp som vill ha extra skydd och speciella åtgärder "eftersom att de är kvinnor".

Att däremot tala om feminismens död är att bortse från den verklighet vi lever i, och de problem som faktiskt finns här fortfarande idag. En del tycker att vi äntligen pratar verklighetförankrad feminism, när det blir vardagsfrågor som kommer upp på dagordningen istället för radikalfeminism, men radikalfeminism och vänsterfeminism får inte blandas ihop.

Radikalfeminismen behövs i svensk politik. Inte minst för att frågorna annars tenderar att glömmas bort i ett apatiskt vaniljlagomland som nöjer sig så fort makthavarna gör det. Queerperspektivet är viktigt, och riskeras att glömmas bort eftersom att det berör för få, även om principerna och strukturerna är likadana. En individvänlig radikal feminism strävar ju faktiskt efter precis samma mål som liberalismen, nämligen att låta människor få leva sina liv efter samma förutsättningar, oavsett vem du är.

----

För övrigt är Poets of the Fall absoluta favoriterna just nu. Bara så ni vet.