Creeper

måndag, oktober 27, 2008

I digitala kopiors natur

IPRED, lagförslaget som låter privata intresseorganisationer få polisbefogenheter och tillgång till fildelares personuppgifter är aktuellt. Med anledning av det har en ny upphovsrättsdebatt blossat upp, initierad av Mark Klamberg (killen som är gift med Birgitta Ohlsson och gjorde sig känd utanför folkpartistiska kretsar under FRA-debatten). Han frågar ifall det går att skydda upphovsrätten utan att stifta en mängd integritetskränkande lagar.

Mitt svar är att det inte är relevant. Integritetskränkande lagar eller inte, upphovsrätt eller inte. Digital kopiering har kommit för att stanna.

Det ligger i digitala filers natur att kopieras, och hela grejen med ett digitaliserat system är att kopieringsmöjligheten är oändlig. Att reglera den oändligheten är endast möjlig på bas av ett stort moraliskt stöd, eller en rigorös övervakning oförenligt med en demokrati. Hårda ord? Ja, men troligen mycket nära sanningen.

Kulturskapare och upphovsrättsbrancherna behöver anpassa sig till verkligheten, och det faktum att det inte går att hindra kopiering av digitalt material. I dagens läge kan man fortfarande motivera köp av fysiska ting av en digital vara, med att man får ett kvitto, ett konvolut eller något snyggt att sätta i bokhyllan. Några föredrar fortfarande wave-filen framför mp3:an, andra gillar att se dvd-filmer via en extern spelare framför s-videokabel och en tredje tycker att boken är oslagbar tryckt på papper. Ytterligare några vill verka smarta, kulturella eller personliga och köper de verk de gillar, just för att de gillar dem. Anledningarna är många, men vi bidrar fortfarande ekonomiskt till kulturindustrin. Folk som fildelar gör det till och med i större utsträckning än de som inte gör det.

Dessutom är den ideella upphovsrätten rätt säker, och med filer tillgängliga utan kostnad finns det ingen anledning att bidra ekonomiskt till någon halvskum handlare som inte ger skaparen någon ersättning tillbaka.

Fildelningens vara eller inte vara är inte längre en fråga, det är ett faktum alla måste förhålla sig till. Digitala filer finns. Digitala filer kopieras.

Givetvis kan man lätta sitt samvete genom att inte konsumera den som inte samtycker till det, eller så köper man en fysisk representation av det man konsumerat digitalt och funnit tycke för. Den egna moralen ser olika ut, men en kopia är aldrig samma sak som ett uteblivet köp. Kanske är ägande av digitala ting ett begrepp som kommer förpassas till historieböckerna snarare än vi tror. Den intressanta diskussionen ligger inte i upphovsrättens vara eller inte vara, den ligger i hur skapare av immateriell kultur kan hävda sig i en digital värld. För att göra det krävs det att vi erkänner att kopiering inte går att stoppa. Däremot går det utmärkt att förhålla sig till det.

---

Hanna Wagenius hävdar naturrätt (och värmer ett liberalt hjärta), Christian Engström drar upp en rapport jag skrev för snart ett år sedan, Falkvinge kör en hel serie om IPRED, Emma ser framtiden i Spotify och Rasmus ligger som vanligt ett ljusår före.

---

För övrigt anser jag fortfarande att FRA-lagen bör rivas upp, och att IPRED-förslaget skall kastas i papperskorgen.

Etiketter: , , ,

3 Kommentarer:

Anonymous arthur sa...

Klart att man vill ha sin bok på papper! Tänk att en stormig höstnatt i skärgårdsstugan krypa till kojs med en fängslande volym och en varm grogg och dra upp täcket till hakan; inte samma sak med en laptop.

27 oktober, 2008 16:50  
Blogger Johanna sa...

En och annan gillar ju ljudboken, men jag själv är ruskigt bokkonservativ och vill bläddra i pärmarna. Helst inbundet och i originalutgåva...

27 oktober, 2008 16:52  
Anonymous Henrik Vallgren sa...

Skillnaden mellan FRA och fildelning är att det senare är ett upphovsrättsbrott. Har man begått ett brott så har man sagt adjö till rätten till integritet.

Samtidigt är det fullt orimligt att en oskyldig skall behöva riskera obegränsade kostnader om man försöker försvara sig. Det vore rimligt att svaranden i den här typen av mål inte riskerar att stå för motpartens kostnader.

Jag har ingen förståelse för de som kopierar musik: man vill gärna ha låten men är för snål för att betala 9 kr på t.ex. Tunes?

Kanske ligger lösningen i IT: istället för trubbiga verktyg som bredbandskatt och liknande så skulle man kunna köpa rättigheten att ladda ner en kopia. Säg att du betalar 5kr för en låt, kanske 30 kr för en film och sedan står för distributionen själv genom nedladdning? Kanske kan staten bidra med lägre moms?

31 oktober, 2008 10:01  

Skicka en kommentar

<< Home