Creeper

tisdag, mars 04, 2008

Tjejer, klass och offer

Det är snart internationella kvinnodagen och jag tänkte försöka skriva lite mer om feminism än vanligt. Nu blev detta ett lite längre inlägg än jag hade tänkt mig, och bygger på att jag läst avhandlingen "I en klass för sig" av Fanny Ambjörnsson som kom ut 2004. Kanske kommer det komma något mer inlägg med mer vetenskaplig prägel, eftersom jag håller på att läsa in mig på genusvetenskap för mitt examensarbetes skull.

Ambjörnsson har under ungefär ett års tid följt tjejer från två olika program på en gymnasieskola utanför Stockholm. Den ena klassen består av samhällselever, och den andra klassen består av elever på barn och fritidsprogrammet. Rent spontant kan jag applicera nästan samtliga personer som förekommer i boken, på någon av de jag träffade antingen i min egen naturvetarklass, eller på de barn&fritidtjejer som jag läste en kurs ihop med, under min tid på Alvesta gymnasium.

Boken belyser hur samhällstjejerna, (som Ambjörnsson i stort räknar som medelklass,) och barn&fritidtjejerna, (som Ambjörnsson i stort räknar som arbetarklass,) förhåller sig till heteronormativiteten, och det ideal som heteronormativiteten format.

Ambjörnsson snuddar på hur kön skapas, och hur hur vi reagerar på normer beroende på var i samhällskiktet vi befinner oss. Beteende som inte följer idealet betraktas som okvinnligt, och faller sålunda längre ner i hierarkin.

Slutsatsen blir att tjejer med arbetarklassbakgrund drabbas hårdare av könsrollerna än tjejer med medelklassbakgrund. Inte så mycket för att arbetarklassbakgrunden är extra hård, utan för att genom att från början räknas bort från idealet.

Klassperspektivet är intressant eftersom det på ett illustrativt sätt visar hur komplex den kvinnliga könsrollen är, och hur vi alla förhåller oss till den. Det ger också signaler till hur man borde agera politiskt.

För om man vill bryta på de normer och ideal som hindrar människor från att bli bemötta för de individer de är, bör man inte fortsätta klumpa ihop människor efter kön. I stället borde vi fokusera på att låta människor få vara det de är, och respektera det.

Jag tror att en av de allra största hindren för det är offerrollen. För trots att det var 89 år sedan riksdagen beslutade om kvinnlig rösträtt i landet, så är vi fortfarande inte riktigt myndigförklarade än. Inte minst om kvinnan i fråga fortfarande är ung.

Tanken om att kvinnor är svagare varelser och behöver skyddas, lever fortfarande kvar. Det handlar om tonårstjejer som skall skyddas i från det mesta mellan vuxna män på nätet, till självskadebeteende i armar eller utmanande klädsel. Vuxna kvinnor är det inte riktigt lika synd om, men facken diskuterar "kvinnopotter" för att råda bot på misslyckade löneförhandlingar, och näringsministern inför "kvinnosatsningar" för att öka andelen företag som drivs av kvinnor.

Samtliga uppräknade exempel bygger på goda intentioner, men är lösningar som bygger på att man fortfarande inte ser kvinnan riktigt lika myndig och vuxen som mannen är. Man måste sluta uppmåla kvinnor som offer även då det är enklare att skyffla över problemen på staten. Kvinnor, måste liksom män, få lov att vara ansvarstagande individer som begår misstag, prioritera som de själva vill, och ta sina egna beslut.

Samtidigt måste man inse att män också faller illa ibland. För män är det fortfarande inte lika okej att må dåligt och vara ett offer. Det är minst lika mycket en könsrollsfälla och uttryck för de normer och ideal jag tagit upp. Inte heller det är en jämställdhetsfråga man kan lösa genom att axla ansvaret på staten. Det är bara du, jag, och alla andra som kan skapa en omgivning där det är okej att vara den man är.

Etiketter: , , ,

1 Kommentarer:

Blogger Sissela sa...

jag håller med dig om att man måste se till komplexiteten i hur kön och genus skapas, inte klumpa ihop människor efter kön hur som helst. samtidigt anser jag att det är svårt att uppnå detta om man inte ser till omfattande maktstrukturer som ändå påverkar våra individuella prioriteringar. annars finns risken att man tar allt för individuella val och egenskaper, som att "men jag bara ÄR sån som tycker om att anställa andra vita, medelålders män till höga poster på mitt företag. det har inget med könsmaktordning att göra."
så jag håller med om att man inte ska omyndigförklara kvinnor (eller män) men jag förstår inte riktigt varför man inte ska axla på staten ett ansvar? självklart ska du, jag och alla andra också ta ansvar men staten borde väl ingå i kategorin "alla andra"?

10 mars, 2008 00:48  

Skicka en kommentar

<< Home