Creeper

torsdag, februari 08, 2007

Tysta tågvagnar och oönskade barn

Debatten om barns vara eller icke vara i kollektivtrafiken har figurerar ett par dagar i medierna nu. På sidan fyra i expressen är en barnprogramledare upprörd över hur kallt sverige blivit som inte längre tycker om barn. Själv tycker jag det handlar om någonting helt annat, nämligen lugn och ro.

Senast jag åkte tåg var jag ute i god tid och bokade tyst vagn. Jag skulle tillbringa fyra timmar av en eftermiddag på en tågresa, och då ville jag också ha lugn och ro för att kunna läsa min bok, och lyssna på min mp3-spelare. I villkoren för SJ:s tysta avdelningar står det uttryckligen att "Väljer du att resa med barn i tyst avdelning, så är det ditt ansvar att barnen visar samma hänsyn." Det borde göra att en förälder som skall åka tåg med ett barn väljer en annan plats, kanske till och med familjevagnen, eftersom att de flesta som tillbringat längre tid med små barn vet om att barn inte kan hålla tyst i längden(och ingen borde ha rätt att kräva att de gör det).

Min tågresa blev inte så tyst. I samma avdelning som jag satt nämligen en kvinna med ett litet barn, som dels skrek stora delar av resan, och resterande tid lekte barnet med sin låtande leksak. Det var knappast något som barnet kunde göra åt, men kvinnan som jag antog var barnets mamma, skulle kunna valt att dels boka en annan plats, dels sätta sig någon annan stans i det långt ifrån fulla tåget.

Därför har jag fulla förståelsen för att folk betalar extra för att ha uttryckligen barnfria och tysta platser. Jag tror inte att det handlar så mycket om barnfientlighet, utan om att vilja ha lugn och ro. Dessutom har jag svårt att förstå varför man som förälder eller resande med barn vill sitta jämte någon som kommer störa sig på barnet hela resan.

Vad beträffar barnvagnar på stan håller jag med artikelförfattaren. Senast jag gick runt med en måste vara när min lillasyster var liten, men jag kommer ihåg hur svårt det var att göra någonting alls med den där vagnen medsläpandes. Min uppfattning om det var dock inte att omgivningen hade problem med den (de flesta människors reaktioner på barn är "å va söt"), utan mest en själv som gick och drog på den.

---

För övrigt så skriver Isobel en lysande ledare i samma Expressen.

Etiketter: , ,

6 Kommentarer:

Blogger Patrik sa...

Vem minns inte hur det var när rökavdelningarna fortfarande existerade.

Jag hade oturen att hamna i dessa några ggr. Det normala var att de flesta som satt där inte var rökare, utan det var helt enkelt de som bokat plats sist. Sedan kom rökarna inknallande från den rökfria avdelningen och ställde sig och rökte och gick sedan tillbaka och satte sig i den rökfria avdelningen.

08 februari, 2007 20:17  
Blogger Vidde sa...

Om man har bokat en "tyst biljett", har man då rätt att säga till den som stör? Eller ska man säga till personalen? Som svensk kan jag ju säga att jag skulle inte göra endera... Kanske är det den svenska förbannelsen eller något...

08 februari, 2007 22:08  
Blogger Johanna sa...

Patrik, rökavdelningarna är jag glad över att de försvunnit. Var knappast så att dörrarna emellan lyckades med att hålla ute röken heller.

Vidde, jag tror man borde säga till. Jag var för feg, och tyckte att konduktörerna som gick förbi faktiskt borde gjort någonting åt det. Resten av vagnen var inte ens halvfull, så det borde inte varit några problem med att de två kunde få nya platser i vanlig avdelning...

08 februari, 2007 22:23  
Blogger Maria Byström sa...

Bra skrivit!

09 februari, 2007 01:12  
Anonymous Anonym sa...

Problemet är ju egentligen inte kidsen utan de föräldrar som inte förmår att ta sitt uppfostraransvar. man låter ungarna härja sjövilt i offentliga miljöer och det anser jag faktiskt vara ett stort problem i Sverige idag. Vi gör inte barnen en tjänst genom att inte lära dem hur man uppför sig bland andra. När det gäller riktigt små barn så får man faktiskt helt enkelt gå ut från restaurangen/biblioteket/fiket etc. när de börjar skrika.

Det är inte så konstigt att man i andra länder kan kosta på sig att visa mer glädje över barn i offentliga miljöer. Jag har bott längre perioder i bland annat Thailand och Italien och där vågar föräldrar sätta gränser för sina barn på ett helt annat sätt än här. Och inte upplevde jag att ungarna där blev vare sig hämmade eller traumatiserade - tvärtom mådde alla bra av att kunna umgås blandat.

I Sverige är det vi andra vuxna som får skäll av föräldrarna om vi på något sätt signalerar att vi blir störda. Vad ger det för signaler till barnen?

Och, ja, (om någon undrar) jag har barn. Tre stycken. När de skrek på cafeterior gick jag ut med dem. Och att amma offentligt hade (i de miljöer jag befann mig då) varit otänkbart vilket vare sig inte kränkte mig eller gav mina barn men för livet. Personalen kunde alltid ordna ett hörn där vi kunde dra oss undan i lugn och ro.

/Malin

09 februari, 2007 09:58  
Anonymous Anonym sa...

Som sann liberal anser jag att alla barn ska tvingas hålla käften i det offentliga rummet. Frihet är för de som är mogna nog att förstå den, och som vi vet är både barn idiotiskt korkade och allmänt obegåvade, där av bör de även knipa käft. Särskilt i det offentliga rummet. Vem fan vill höra små ungar gapa, det kan de gå hem och göra i statarstugorna istället. I ren liberal andra bör friheten, för vuxna, i det offentliga rummet, alltid, överskrida barnets rätt at praktisera lite löjlig t och omoget barnskrik. Alla vet att barn som för oljud är onormalt, olagligt och inte minst äckligt.

13 februari, 2007 12:05  

Skicka en kommentar

<< Home