Creeper

torsdag, augusti 03, 2006

Magont över bristen av nya kläder

Fattigdom är någonting som sällan diskuteras i det politiskt korrekta landet Sverige. Med ett regeringsparti som säger sig företräda arbetare och människor som har det sämre ställt än den mer ordinarie medelklassen, så förekommer det givetvis inga stora problem med fattigdom. Kommer det ändock på tal, så blir det i samma mening som allmänna bidragshöjningar och hundralappar till folket.

DN skriver i dagarna om att en riktigt kass familjeekonomi kan göra barnen sjuka. Inte så konstigt heller om man lever i en vardag där man som barn hela tiden påminns över att föräldrarna inte har några pengar över. Många anser lite överstrykande att ingen i Sverige har det riktigt dåligt, och att de flesta familjer har pengar om det verkligen behövs, och visst kanske det är ett i-lands-problem att som barn hela tiden få ärva sina kläder från någon annan, inte följa med på skolresan, klara sig utan fickpengar på utflykten, eller veta varför inte julklapparna är så många.

Även om den fattigdom som finns i Sverige är ett i-lands-problem, och inte går att jämföra med den fattigdom som finns i många andra länder, så vill inte jag strunta i barnfattigdomen för det. Allt för många inom politiken lever för långt utanför verkligheten att de inte vill inse att människor faktiskt far illa, och att det är av största vikt att även barn i riktigt låginkomstagarfamiljer, i bidragsberoende familjer, eller i skuldsatta familjer, också får en bra barndom.

Sådär lagom kring jul så brukar barnfattigdomsrapporterna återkomma. De familjer som får vända sig till kyrkor och andra frivilligorganisationer för bidrag till julklappar är många. Sådär lagom till sommaren börjar, visar sig politikers klåfingrighet och bidragssystemens problematik, när sommarjobbande unga blir anledningen att en familj blir återbetalningsskyldiga på bostadsbidraget. Lagom tills när skolan börjar om ett par veckor, så kommer vi få se åtskiliga barn som kommer få klara sig med den nedärvda skolväskan, och utan vare sig nya färgglada pennor, pennfodral, eller bokomslagspapper (om det nu fortfarande existerar), just för att föräldrarna inte har råd.

Inte konstigt att man som barn får ont i magen av det.

9 Kommentarer:

Blogger Mikael M sa...

Det har hela 1990talet funnits en relativt välmående medelklass som inte märkt så mycket av några ekonomiska kriser. I många fall;´större cynism får man leta efter, välmående pösmunkar, som har haft välbetalt jobb hela tiden.

03 augusti, 2006 10:43  
Blogger FK-tanten sa...

Du har rätt i att det här är ett I-landsproblem. Själv tycker jag inte det är så överdrivet "farligt" att ungar inte alltid har det senaste, flashigaste eller på annat sätt fräckaste grejer hela tiden. När de som vuxit upp med att hela tiden få allt de pekar på är tvunga att klara sig på egen lön, kommer klagomålen. "Jag har inga pengar, jag är så pank". Klart som fan du är, om du bränner hela lönen första helgen på kläder, skor och smink (alt bensin, teknikprodukter och sprit)!
Unga människor i dagens samhälle är till största delen oerhört bortskämda, egocentriska saker som inte förstår var pengar kommer ifrån.
Hmm.. ursäkt ilskan men jag blir så less på personer som tycker att de ska ha hjälp med allt.

03 augusti, 2006 11:39  
Blogger Johanna Nylander sa...

FK-tanten: Den kategori fattiga som jag menar glöms bort, är inte de som bränner lönen på kläder, skor och smink, utan de som aldrig har råd med det, eftersom att mat och hyra kostar för mycket, och det går i synnerhet ut på barnen i sådana familjer.

Det är som medelklasssvensk rätt lätt att tro att alla ungar är bortskämda, och klagar, och egentligen har pengar, när det faktiskt finns en hyffsad stor grupp i samhället som är fattiga.

De ungar som bränner bort sina pengar så fort de får dem, och sedan kommer och klagar, och hoppas att pappa ska betala mer, de skiter jag också fullständigt i, och behöver inte den minsta hjälp.

03 augusti, 2006 11:49  
Blogger Mikael M sa...

Bara ett liten extrakomm - varför jag refererar till 90-talet - såg på nära håll vad som händer..., om man pratar om fattigdom idag, är det inget som förvånar mig, grunden för dagen lade sig tidigare.

03 augusti, 2006 12:21  
Blogger Nils sa...

Johanna, anser du alltså att inte bara absolut, utan också relativ fattigdom, är ett problem?

03 augusti, 2006 13:14  
Blogger Johanna Nylander sa...

Nils, det är väl beroende på hur man definierar relativ/absolut fattigdom. Men jag anser defintivt att det är ett problem när barn mår mer och mer fysiskt dåligt över deras föräldrars taskiga ekonomi.

03 augusti, 2006 14:48  
Blogger fatima sa...

Det är intressant det här med relativ fattigdom och hur det påverkar identiteten. När jag under många år levde på (och under) existensminimum var det viktigt för mig att in son skulle ha ordentliga kläder och gärna den senaste leksaken. Allt för att väga upp vår ekonomiska ställning i samhället. Nu när jag har en hyfsad ekonomi och slipper vara pank varje månadsskifte är det plötsligt inte alls lika viktigt med nya prylar eller nya kläder. Min dotter som nu är fyra får klara sig med ärvda kläder och om det tjatas om leksaker (vilket hon gör, det gjorde aldrig 15-åringen) får hon nöja sig med en nej många gånger.
Slutsats: Det blir vad man gör det till. Fast pengar betyder allt när man inte har några, det kommer jag aldrig att glömma.

03 augusti, 2006 20:52  
Blogger Nils sa...

Johanna, varför hade du inte bara obetänksamt kunnat svara ja, så jag hade kunnat slå in smashen i ditt liberala plyte? ;)

04 augusti, 2006 12:01  
Blogger The Blogger Formerly Known as Ensamma Mamman sa...

Jag håller helt och hållet med dig Johanna, mitt hjärta ömmar också för fattiga barn, och framförallt när de vet att de är fattiga. Att ha begagnade kläder behöver inte vara ett problem, om det är självvalt. Jag har ett par vänner som är stormrika, och deras barn går nästan alltid klädda i nedärvda kläder, eftersom de tidigare har burits av stora flickor i bekantskapskretsen, som barnen ser upp till.

Problemet är att den generella välfärd vi har i dag fokuserar på att hålla medelklassen nöjd, och staten levererar barnbidrag och maxtaxa på dagis till välmående föräldrar som gott och väl kunde klara sig utan (däribland jag), istället för att satsa på dem som verkligen behöver det.

07 augusti, 2006 09:38  

Skicka en kommentar

<< Home